En personifiering av kaos

Zena el Kahlil satt under sommarkriget 2006 i Libanon och bloggade. Bloggen "Beirut update" blev snart internationellt känd och bloggaren, konstnären och konstkuratorn kunde följa upp bloggen med en bok. Hon kallade den Beirut, I love you: a memoir vilket konstigt nog har fallit bort i den svenska upplagan. Istället benämns den lite missvisande för roman. Men när inte heller den engelska titeln redovisas i sin helhet blir det anmärkningsvärt. Nog om det. För om man läser boken som en minnesskildring, som det försök att redovisa livet som är omöjligt att leva i en omöjlig och fantastisk stad, då blir det intressant. I Beirut är kriget aldrig långt borta när Zena el Khalil flyttar dit 1994 för att gå på universitetet i den stad och det land hennes släkt härstammar ifrån. Själv hade hon vuxit upp i Nigeria. Men rötterna fanns i södra Libanon, där farfadern hade byggt ett stort hus. Planen var att hela familjen, alla generationer, skulle bo och leva på den platsen. Men Israel ockuperade hela södra Libanon. Deras hus blev militärfort och fängelse. Och släkten skingrades. När Zena el Khalil kom till det land där hon aldrig varit försökte hela staden återvinna människovärdet och resa sig efter det långa inbördeskriget. Sedan åkte hon vidare till Amreeka och New York för att bli konstnär. I det kosmopolitiska New York passade till och med en kvinnlig konstnär från Libanon och Nigeria in. Fram till den 11 september 2001. Då blev det inte längre uthärdligt att vara arab från Mellanöstern. Fastän hon inte kunde arabiska. Hon flyttade tillbaka och hamnade på nytt i det kaos som Beirut består utav. Olika stadsdelar bebos av olika religioner, det är druser och maroniter, shia och sunni. Ingen gillas av någon annan och alla från Amreeka hatas, liksom de från Israel. Anfall med bomber och ljudbangar. Det är som om livet måste levas just i dag, i morgon kanske aldrig kommer. Och samtidigt lever alla som om kriget inte finns, inte kommer och aldrig har funnits. Kluvenheten blir surrealistisk. El Khalils självbiografiska skildring och uppfattning om hur livet i Beirut är påminner om den israeliska författaren Etgar Kerets noveller om vilsna själar i Israel. Skillnaden är nog att Keret lyckas hålla tillräcklig distans för att se, medan el Khalil drunknar i kaoset. Hon uppfylls av det. Personifierar det.