En pågående diskussion om balans

Balanserat. Ordet blir mycket påtagligt i det måleri Karin Kemi visar på Galleri Skåda i Luleå. Nästan alla bilder har ett kvadratiskt format, de flesta är mellan ungefär 30 och 50 centimeter, och den dominerande riktningen är horisontell. Lugnet förstärks av att måleriet präglas av ljusa, kanske nordiska, toner och mycket vitt. I användandet av det vita anas också den trendkänslighet som finns hos många konstnärer runt om i landet. Deras verk är ofta snarlika namngivna, designade, bruks- och prydnadsföremål eller ser ut att passa väl ihop med aktuella möbler och inredning. Utställningen får mig därför att fundera på bildkonstens plats och uppgift. När ett ekonomiskt överflöd, som nu, riktas mot formgivning och heminredning kan ett besök på ett galleri lika gärna innebära att publik diskuterar verken i förhållande till sitt hem och inte, som kanske både konstnärer och konstteoretiker helst önskar, till en pågående idédebatt. Och är det i så fall är ett problem, ett hinder för utveckling av bildkonsten? Eller kanske bara ett samtida uttryck för ett normaltillstånd där bildskapandet verkar mellan tradition och förnyelse. Det är främst Kemis motiv och format som öppnar för tanken på bildkonsten i hemmet. Verken får både plats i ett ordinärt rum och utmanar inte publiken nämnvärt, många bilder är närmast abstrakta. De som möter när man kommer in smeker med milda färgtoner, motiven är dessutom gärna överdragna med någon slags transparent hinna. Bland de här bilderna finns också två verk med människor. Medan Applåd lämnar mig oberörd är Syrliga händer mer intressant. Runt den sittande flickans händer finns två sfäriska former eller moln och Kemis sätt att avbilda dem, stora, framskjutna med långa fingrar men ändå förbluffande stela, gör mig omedelbart nyfiken på deras berättelse. Detta är i sin tur något som absolut skiljer Karin Kemis måleri från inredningsbutikernas bildutbud. Mellan hennes känsla för form, som behagar, och den berättelse som fött bilderna finns en pågående dialog om balansen. I Drömmar utan like och Svarta lådan, som är föreställande bilder, finns dessutom brott i det horisontella. Med denna överraskade oro vänder sig Kemi till betraktaren och lämnar till oss att fullfölja historien. Ett annat välkommet avbrott är sviten Collage IV - VI. Här ryms mycket: formgivning som ger en känsla av att bilden skulle kunna översättas till både textil och keramik, ett möte med något utomeuropeiskt, val av kraftigare färger och - en berättelse. De tre verken kommer, så som de är hängda, nämligen att höra ihop med I.d, utställningens absolut största verk. Detta visar i sin tur en gestalt med en utsträckt hand med ett litet passfoto i. Till saken hör att samma blick återkommer i Collage IV, närmast gömd i det bruna blickar två ögon mot betraktaren. Tillsammans formar verken en kommentar till Europas mottagande av nya invånare från gamla kolonier och krigsdrabbade länder. Allt således inspirerande hängt vilket får det att förefalla helt märkligt när en offentlig köpare bara valt en av bilderna. Måhända hade inköparna enbart "vardagsrumsögonen" påslagna. Något som för dem i så fall är ytterst tveksamt.