Jag har en teori. Den går i stora drag ut på att Paul McCartney var den ende som var tvungen att börja om från början när Beatles lade ner verksamheten 1970. Tur att han var ett geni, ett lika stort som John Lennon, bara en annan sorts.
Inför den vita skivan (1968) var alla utom McCartney på väg bort egentligen. George Harrison och Ringo Starr lade till och med av några gånger. Och Lennon ville mest terra med McCartney, och utforska sitt och Yoko Onos inre. Detta till trots så är The Beatles (som den vita skivan heter egentligen) den bästa skivan man gjorde. Och definitivt den sista perfekta.
Paul McCartney var vid det här laget den musikaliska motorn i bandet som en gång först och främst varit John Lennons.
Lennons låtar var redan här på väg att bli det som kulminerade på dennes solodebut, Plastic Ono Band: introspektiva, hårda låtar som i all sin oregelbundenhet var enkla och hårt hållna. McCartney, däremot peakade som kompositör de här åren. Av nödvändighet, för Beatles skull. Så när medlemmarnas soloskivor började dyka upp 1970 så hyllades Harrison och Lennon, medan McCartney fick utstå en hel del spe för såväl debuten McCartney som uppföljaren, den nu återutgivna Ram.
Rörande debuten så är det inget konstigt med det, den är inte så bra: idéerna och orken var slut.
Ram från året efter däremot, är en pånyttfödd McCartney. Det är den ofta utskällde, tramsige, Paul vi hör. De gamla influenserna från music hall-genren och 50-talsrock är tydliga. Men till skillnad från många andra knappologer tycker jag det är det bästa med McCartney. Jag har alltid haft lite svårt för de lätt sentimentala stråken i hans "allvarliga" låtar (Yesterday, The long and winding road etcetera). Inte för att han någonsin bara och endast var tramsig eller sentimental. Det jag menar är egentligen att Lennon gjorde ångest och rock så mycket bättre. McCartney gjorde rollspel och pop.
På Ram är det alltså en lekfull och avslappnad McCartney vi hör. Som växlar mellan tempon och uttryck som ingen annan. Det är låtsasamerikanska, country, jazz och hård rock. Fast ingen av de andra Beatlesmedlemmarna är med på skivan (de andra tre spelade på varandras album lite hur som helst) så låter Ram mest av allt som en uppföljare till The Beatles, eller kanske snarare som att vita skivan lika gärna kunnat vara en trippel-LP.
Rams influenser på modern popmusik, särskilt i indievärlden, kan inte nog understrykas. Utan Ram hade vi aldrig fått uppleva Pavements andra, Beta Bands hela katalog, Gorky’s Zygotic Myncis dito eller Neutral Milk Hotel. Världen hade varit en sämre plats helt enkelt.
Denna utgåva av Ram innehåller fyra cd med demos, outtakes, liveversioner, alternativa mixar med mera med mera. Om det känns mastigt och onödigt så bör man i alla fall skaffa sig originalet. Ram är ett mästerverk. En på alla sätt omistlig klassiker.