Anna-Karin Palm som slog igenom med Målarens döttrar 1997 är efter sex års uppehåll sedan sin senaste roman Herrgården tillbaka med en ny roman, Snöängel. Det är en annorlunda bok med flera lager av berättelser berättade ovanpå varandra, precis som livet kan te sig när man ser tillbaka.
Berättarrösten sitter i en by i Frankrike och upplever hur hennes dåliga franska gör henne stum. Dessutom betraktas hon av byborna som mindre vetande eftersom hon inte kan tala med dem. Hon sitter där i Frankrike och minns Stockholm, staden hon älskar. Och så minns hon Hedwig och allt underligt som hände vintern 85/86.
Först ter sig Snöängel som en kärleksförklaring till Stockholm, till dess gator, vatten och utsikter. Med en minutiös noggrannhet beskriver Palm hur huvudpersonen Hedwig rör sig genom staden, vilka gathörn hon rundar, hur himlen över henne välver sig och varifrån solen lyser eller göms bakom moln. Det är nästan som om läsaren själv får se de spruckna kantstenarna eller blänket i vattenpölen när Hedwig tar ett kliv över för att inte blöta foten.
Förutsättningen för promenaderna är att Palm benhårt litar på att läsaren är beredd att följa med. Mången författare skulle tvivla om publiken verkligen skulle klara ytterligare en stadsvandring men Palm funderar inte ens över saken. Hon drar självklart med mig. Om och om igen kommer jag på mig med att släppa texten och blunda en stund för att hinna minnas hur det ser ut när man strosar en sen kväll längs med Karlbergskanalen medan det metalliska skriket skär i öronen när tunnelbanetågen på S:t Eriksbron ovanför närmar sig Fridhemsplan.
Handlingen mejslas långsamt fram genom att ett myller av figurer framträder som subjekt på sidorna. Till en början verkar allt lösryckt och aningen spretigt, men oförväget fortsätter författaren att låta de olika personerna visa upp sig, lite i taget. Precis som man slumpmässigt träffar på okända människor och får veta något om dem, lite mer för var gång tills man blir bekanta eller i vart fall känner igen dem, precis så fungerar Anna-Karin Palms berättarteknik i Snöängel.
Hedwig och hennes systers schäferhund är i utkanten av alla sammanhang. Dels finns där något som verkar vara en sammansvärjning mot Olof Palme. De observeras och bevakas av en chilensk busschaufför på ett håll och några barn på ett annat. En polis räddar en kvinna från att bli misshandlad. Hon är prostituerad, kände Catrin da Costa. På Stureplan rör sig allt fler med allt mer pengar, och nere på helikopterplattan samlas skinheads. Allt fler lager av ögonblicksbilder och berättelser läggs ovanpå varandra och fram träder bilden av ett Stockholm där "alla är så upptagna med att de ska bli något, att de ska klättra vidare, att det alltid är nästa station som är den viktiga... de slarvar sig genom livet, alltid med större delen av sig själva i något som ännu inte finns."
Det är många som påstår att livet i Sverige blev annorlunda i den sekunden Olof Palme mördades. Anna-Karin Palms roman är som ett tidsdokument från den vintern och visar att det hände redan innan. Att förändringen var en del av något större, något allomfattande och absolut genomgripande. Väldigt mycket i boken är tänkvärt, därtill författat på ett närmast skimrande språk och med en pågående diskussion med läsaren om vad språket kan användas till. Sammantaget gör det Snöängel till en rätt omvälvande läsupplevelse.