En omistlig Kris-skatt

Ni läste helt rätt - den här plattan får tio Kuriren-ryttare i betyg. Rakt av bara, så där. Men: det högsta betyget man kan ge en en skiva (eller film eller konsert) är ju fem ryttare? Men i så fall får denna plattan fem + fem, då. I vilket fall som allra helst erhåller Please Don’t Tell Me How the Story Ends: The Publishing Demos 1968 - 1972 med Kris Kristofferson en självklar bulls eye-tia i betyg och den hade exakt lika gärna kunnat få 100 eller 1000 men - man får ju någonstans begränsa sig (eller ... måste man det?). Jag är också av den bergfasta åsikten att Kris Kristofferson borde belönas med Nobelpriset i litteratur (eller i alla fall med det där jävla Polar-priset, som nu senast gick till Björk!) för sina helt sanslöst värdefulla och drabbande sångtexter. Stämplade av liv och upplevda erfarenheter. Föreliggande skiva innehåller, förutom själva skivan med 17 tidigare ej utgivna råa, nakna, helt okonstlade demos av olika spår som senare (mestadels) växlades ut på diverse officiella skivor, även ett oskattbart informativt 60-sidigt häfte med texter av bland andra Dennis Hopper och Merle Haggard samt en myckenhet av sköna bilder. Alltså: en guldgruva. Bland annat finns här den allra första inspelningen någonsin av Me and Bobby McGee (enligt uppgift i häftet när producenten Fred Foster just hade yrkat på att Bobby McGee absolut borde handla om en tjej; nämligen Janis Joplin) och Kristofferson sjunger den med overkliga mängder av kompromisslöst jagande känslor. Och - så där fortsätter det: Just the Other Side of Nowhere, Slow Down, If You Don’t Like Hank Williams, Little Girl Lost, Getting By, High, and Strange och så vidare. Den moderna countrymusikens motsvarighet till Döda havs-rullarna. Tio hästar känns ju egentligen som alldeles för ynkligt. Och varför inte Kris Kristofferson skriver sina memoarer (eller kommissionerar någon annan att göra det) har redan för länge sedan förorsakat mig en snövit nyans på det hår som jag har kvar.