Två romaner som ger en inblick i ett författarskap som kommit i skymundan efter författarens död 1982. Dessutom verk som återger brytningstiden mellan tyskt och svenskt, mellan allmäneuropeisk erfarenhet och svensk säregenhet. Weiss kom ju till Sverige 1940, efter en lång flykt undan världskrig och det som var Europa vardag då; nazismens utdragna härjningar. I Sverige fanns redan fadern som arbetat upp en textilfirma där också sonen motvilligt arbetar då och då.
Det starkare numret är utan tvivel ”Exil”. En barn- och ungdomsberättelse från Bremen, men också med scener från Prag och Berlin. Det är en drömlik serie upplevelser där ett barn knådas och rådbråkas genom mellankrigstidens olika besattheter. Den stornationella tyska är en sådan, den judiska en annan, klassmotsättningarna och ofriheten en tredje. Det judiska är bortträngt till stora delar, men återuppväcks naturligtvis av nazismens organiserade vansinne.
Den stora världen är fruktansvärd, fylld av pennalism och intolerans. Det trolska återgivandet är både hemskt och skönt, filmiskt och sceniskt. Det har släktskap med Bergman i sin kombination av diffust och konturskarpt. Grafiskt framställs det i stora textblock, som ett flöde och en stämning.
Det som håller samman de två texterna är skildringen av konstnären i vardande. Som alltid en krokig väg i en omgivning som enbart förutsatte de raka. Fadern förutsätter samma ekonomiska fallenhet hos sonen som hos sig själv, modern ser ogärna tillbaka på sin tidiga karriär som skådespelerska, hemmet fylls av meningslösa dekorationer och idyllkonst. Familjen består av förträngningar och falskhet i lika mån.
Romanen ”Brännpunkt” är mycket mer övervägd och samtidigt konstruerad. Den vuxne tar sig in i konstnärsskapet, som skribent och målare i ett främlingsskapande Stockholm på 1940-talet. Sverige är en exotisk exil av kyla och stora avstånd, utkantsförståelsen ligger i vägen för insiktsförståelsen. Författaren är nästan totalt malplacerad, riktigt rolig är skildringen av en skogshuggarepisod där han för en tid byter pensel och penna mot såg och yxa. Mindre rolig är scenerna med vännerna, andra exilexistenser som går under eller åker vidare till öppnare kontinenter.
Jag fascineras av Weiss estetiska begåvning. Den stagas upp av hans försök till analys, samtidigt som den då ofta försämras, stelnar. Så småningom skulle den dock finna en slags harmoni i det som kom att kallas ”motståndets estetik”.