En ny våg glimrande norrlandslitteratur
En ny våg norrlandslitteratur rider ner över landet. Åtminstone om man ska tro varningsropen från de större förlagen. Vad som brukar begränsas till ett fattigt pressutskick om någon enstaka debutant från Västerbotten, eller i sällsynta fall Norrbotten, har i år mångfaldigats.
Foto:
videoklipp och ambitiösa pressutskick. Tre av romanerna förtjänar att hållas fram lite
extra. Västerbottningen Mia Öströms Den du söker finns inte här är en prosaskildring över Florence Nightingales längtansfulla och skrämmande tillvaro. Det skarpa språket skär som en operationskniv genom läslinsen och andhämtningen är snabb som under en flygbombsattack. Detta porträtt - med sitt mörka, psykologiska djup - kommer tvivelsutan avhandlads på en och annan kultursida över året. Ett talande textstråk, som beskriver såväl den sköra Florence kaotiska tillvaro som bokens strama ordström, lyder: "I byn är det alltid någon som snart skall dö, som just har dött, som dör. Det är deras eget fel. De har sig själva att skylla. Döden är en lukt av mat, lakan, läder, rök, os, hästar, hundar, här finns inte en för uppgiften plats för någonting. Här blandas allt med allt. Som när man rör ihop grönt, gult, blått och rött och allt blir brunt". I samma svarta ton, men med en betydligt saktmodigare lunk går Therése Söderlinds Norrlands svårmod : Roman om ett försvinnande - åtminstone växelvis. Här varvas poetiska reflektioner över skogsvandringar med neurotiska storstadsproblem, ungefär i vart annat kapitel. "Det är nästan ljudlöst att kliva över myrmark i torrt väder. Varje steg sjunker ner en aning, varje andetag är lugnare", skriver Söderlind för att i nästa romandel excellera i en stadsjäntas kärleksbryderier, OCD-problematik och andra tvångsföreställningar. Då kan det i stället handla om att noga kliva över skarvar mellan gatustenar. Klimatkontrasterna gör Norrlands svårmod till en fängslande och angelägen historia om arv och ursprung. Slutligen föreligger en bok som mycket väl kan komma att bli en minor classic inom norrlandslitteraturen. Linnéa Axelssons Tvillingsmycket : En syskonlegend är en gotisk historia om en grupp människor som har flytt och sökt sin fristad uppe på fjället, då de inte längre stod ut med den fientliga trakt där de haft sin tillvaro. Det sjuder i marken och i människorna runt om den plats där tvillingarna går och växer. Det fjällnära karga livet tär på sina invånare. Det hela är en sagolik, stämningsmättad och gotisk rysare. Likt författaren härrör den från Porjus och Norsjö. Det hade man dock inte behövt skriva ut. Det framgår av språket att detta är den västerbottniska berättartraditionen och den norrbottniska svårmodets förstfödda kärleksbarn. Redan inledningsraden skvallrar om en torgnylindgrensk och stinaronsonsk relation: "Under armen bär mannen ett huvud, han går intill ett brett sel - det är otäckt med huvudet för det känns så overkligt litet och tiger så inåtvänt. Håret hänger som rottrådar, stramande i kvällskylan, olägliga i luften där de svävar när de borde vara jordfästa. Bakom hans rygg som svettas och är på spänn fortsätter skogen att växa i luft och jord, att snärja och införliva, i ansiktet känns bara massivt tigande." Det är svårt att komma underfund med att ovanstående yttrande kommer från en tidigare opublicerad, 30-årig författare. Linnéa Axelsson ältar jord och marks historia, kommer med djuptänkta inblickar och - framför allt - rör sig med ett språk och en poetisk känsla för vardagens bestyr och livets gilla gång.Det är förmågor som vanligen rinner till vid en långt sprungen människoålder. Även om någon av de tre böckerna bryter sig ur triptyken rent innehållsmässigt springer den snart ikapp när det kommer till ton och form. Alla de tre ansatserna påminner på olika vis om varandras. Hur kan detta komma sig? Varför har vi plötsligen fått en handfull, positivt överraskande, romaner som öppnar dörren till ett glimrande poetiskt landskap, fast förankrat i fjällbeklädd miljö eller norrländskt lynne? Det kan inte förlagsredaktörerna svara på, men något är det banne mig. Man läser och plötsligt har fjällsjöar och dammar fått de klaraste fönster, som om glasmästarn nyss varit där och flinkt satt in rutor. Från länge tillfrusna marker, dånar det dovt och lämnar genljud i ens skalle.
Mia Öströms Den du söker finns inte här
Therese Söderlinds Norrlands svårmod
Linnéa Axelssons Tvillingsmycket
Så jobbar vi med nyheter