Barnen fick inget veta - men barnbarnen fick. Tyskpolska Sabrina Janesch debutroman Kattbergen är en av flera nya berättelser om andra världskriget. Utan hennes morfar hade den aldrig blivit skriven.
Vissa monster kräver tid för att kunna bli förstådda och skildrade, konstaterar Sabrina Janesch. För hennes morfar var det så, och det håriga odjuret i hennes roman Kattbergen kommer från de dramatiska historier han hade berättat från sitt eget liv, inte för sin dotter, men för sitt barnbarn Sabrina.
- Jag tror inte att han skulle ha känt igen sig i boken, bara i vissa fragment, men det är också vad den här romanen handlar om, överföring av minnen, att forma historier, att få ihop det du vill att din morfar gjorde med det du tror att han gjorde.
Ny tysk våg
Om barnen till den tyska krigsgenerationen brottades med föräldrarnas skuldtyngda tystnad har barnbarnen i högre utsträckning fått höra vad som verkligen hände, från dem som var med.
Snart är de döda, vilket är en anledning till en ny tysk våg av romaner, filmer och tv-serier relaterade till kriget, konstaterar Sabrina Janesch och tittar ner på sin lilla dotter Mila som sitter i knät.
- Jag skulle inte bli förvånad om de nya generationerna väljer helt andra samtalsämnen, och nya krig att tala om. Men en fråga som alltid är intressant med andra världskriget är hur en civiliserad nation kunde bli så djurisk och groteskt grym. Kanske är det en mänsklig egenskap och kanske är det därför vi hela tiden kommer tillbaka till det.
Bara på gravarna
Under uppväxten besökte hon morföräldrarna i polska Schlesien, ett som hon säger mytologiskt landskap, där det förflutna numera är synligt nästan bara på kyrkogårdarna. På gravstenarna finns namnen på de tyskar som bodde där förr. Fredsuppgörelsen hade flyttat både gränsen och den tyska befolkningen västerut. Till de övergivna schlesiska gårdarna flydde i stället polacker från Galizien, en landsdel mellan Polen och Ukraina.
- Där hade spänningarna hade byggts upp under århundraden och sedan bröt de ut under andra världskriget, ryssarna ville ha i väg polackerna och förstärkte nationalismen hos ukrainarna. Hälften av polackerna mördades, de andra kastades ut, säger Sabrina Janesch.
Bästa tyska debut
Band dem som flydde fanns hennes morfar. Hans och de galiziska polackernas öde var nytt även för många tyskar vilket, tillsammans med ett moget berättande, bidrog till att ge Sabrina Janesch debutroman stor uppmärksamhet när den kom ut i Tyskland 2010.
- Under kriget hände det så fruktansvärt många hemskheter, så många pogromer. Förintelsen förstås, och i kontrast till den är det här bara en fotnot, men det är en fotnot som tog plats i min familj.
Romanens innerligt älskade morfar kämpar med ett hotfullt, hårigt odjur om herraväldet på den övergivna gård han och hans fru tar i bruk.
- Det växer och blir mer monstruöst ju längre tid de är där, säger Sabrina Janesch som under sina textläsningar i Polen har mötts av en publik som vetat precis vad odjuret handlade om.
- I Tyskland trodde man att det var en sorts magisk realism, att det var djävulen, men polackerna hade hört samma historier som jag.
På de övergivna gårdarna var alla djur borta utom ett
- katten. Den växte till monster, till en bild av jagade samveten och av rädslan för att markens rättmätiga tyska ägare skulle återvända för att ta gården i anspråk - något som för evigt hade gjorts juridiskt omöjligt i och med fredsuppgörelsen.
- Morfar berättade inte om det verkligen var en demon eller inte. Och den här tvetydigheten fascinerade mig, den stimulerade min fantasi.
- Var han verkligen vidskeplig eller försökte han bara lura mig för att jag var barn? Jag vet fortfarande inte.