Den första, Vinthunden, kom 2004 och beskrev huvudpersonens destruktivitet och självförakt. Den andra, Scenario X (2008), handlade om ett ungdomsgäng som på beställning utförde inbrott och våldtäkter. Hellbrand fick bra kritik men hennes berättelser betecknades som obehagliga eller rentav outhärdliga.
I år överraskar Hellbrand läsarna med en brett upplagd familjekrönika på nära 500 sidor. Veterinären heter den, och omslaget och försättsbladen pryds av ryttarbilder.
Kristin, bokens jag, radiojournalist i 30-årsåldern vid Sveriges Radio i Stockholm, har återvänt till sin barndomsmiljö Småsjölandet (= Vikbolandet i Östergötland) för att göra ett reportage om landsbygden. Året är 2006. Växelvis skildras också Kristins farföräldrar, Artur delägare i en auktionsfirma och hans hemmafru Inez. Deras dotter Lucille med maken Bengt är huvudpersoner i andra kapitel. Läsaren möter alltså tre generationer plus ett antal arbetskamrater, kompisar och ortsbor. Det är många personer att hålla reda på, och det hade varit bra med en personförteckning till läsarens fromma.
Lucille, född i början av 1940-talet, blir redan som tonåring distriktsveterinärens assistent. Hon lär sig rida och hennes hästintresse kommer snart att prägla tillvaron både för henne och för hennes familj. Så småningom utbildar hon sig till veterinär och skaffar en stor gård där hon föder upp rashästar och blir primus motor i ryttarklubben. Döttrarna Kristin och Helga blir duktiga ryttarinnor och läsaren får ta del av många beskrivningar av hästskötsel och ryttartävlingar. För den måttligt hästintresserade kan det bli i mesta laget.
Men efter denna invändning vill jag påstå att Veterinären är en mycket läsvärd innehållsrik berättelse, välskriven, spännande, med grundliga person- och miljöbeskrivningar. Hellbrand, som själv ägnat åt ridsport, vet det mesta om hästskötsel, men hon har också lagt ned stor möda på att skildra veterinärens arbete, jargongen bland mediafolket på Sveriges Radio och Arturs och Bengts jobb på auktionskammaren för att ta några exempel.
Skötseln av hästarna och ridträningen framstår som karaktärsdanande. Den socialt utsatta tonårsflickan Carro överglänser herrgårdstjejerna på ryttarbanan och får tack vare sin talang tillträde till ryttarklubbens träningar och tävlingar. Hur det går med hennes drogproblem och småkriminalitet är ovisst, men hästhoppningen och gemenskapen i ridklubben är en motkraft som kan rädda henne.
Även om ridsporten kan sägas ha överklassprägel, vittnar boken om det hårda och delvis skitiga arbete som krävs för att bli en bra ryttare. Och djurens skötsel går före den egna bekvämligheten. ”Hästen gick alltid först. När den fått täcke, skrittats av, vattnats och fodrats, kunde man börja fundera på om man själv behövde något.”
Hellbrand skildrar också de moderna mediamänniskorna, som har de rätta åsikterna och som kan betrakta landsbygdens folk som efterblivna töntar. Kristin har ju flytt från sin barndomsmiljö, men liksom en modern Kulla-Gulla har hon dubbel tillhörighet, både i den flashiga stockholmsvärlden och i den östgötska landsbygden. I romanens symboliska slut fejkar hon en ridolycka, låter hästen springa hem och hoppas att grannbonden ska rädda henne.
Mycket mer kan sägas om denna innehållsrika bok. Den kommer förhoppningsvis att bli sommarens svenska bästsäljare. Allt tyder på att vår litteratur har begåvats med en ny stor berättare.