En nödvändig bagatell

Noterade i ögonvrån att den gamla hamnkranen i södra hamnen i Luleå förra året kom ut ur den skugga den stått i under flera årtionden. Sympatiskt, förstås. Det är klart att kranen under sin livstid gjorde rätt för sig; fartyg lastades och lossades och kranen var med i arbetet för att göra Luleå till en modern industristad. Ännu tydligare är det förstås att de nu nedmonterade kranarna i malmhamnen, tvärs över fjärden, stod i främsta ledet i den utvecklingen. Industriminnen, själva den dynamik som finns i historien runt stadsfjärden, är jag den förste att värna om. Då tänker jag mer på processerna som har lett fram till att stadskärnan nu nästan är helt avindustrialiserad och det med rätta. När LKAB:s malmhamn 1996 flyttade ut från innerstaden var det inte bara ett bra beslut för LKAB utan också för Luleå som stad. En enskild kran kan man ha och mista, kan jag tycka. Nu har en del av publiken i Luleå arbetat för att den ska bevaras och under visst motstånd har man fått med sig kommunala beslutsfattare. Gott så. Nu finns också en sorts dokumentation av detta skeende. Snabbt som ögat har Black Island Books i form av poeten Peo Rask och konstnären Peter Sundström gett ut dikt - och bildboken KRAN. Snyggt formgiven, som alltid när det gäller Black Island Books. Det är ett våldsamt produktivt förlag och männen bakom försöker alltid och med framgång att satsa på den grafiska kvaliteten, vilket hedrar dem. Jag är mest imponerad av bildmaterialet, både Peter Sundströms nakna sparsmakade teckningar, men även de dokumentära bilderna av kranen och dess storhetstid på 1950 - och 60-talet. Ett vykort från Pressbyråns svartvita storhetstid, med kranen i motljus, spännande stålfundament och en stor segelskuta vid kaj, innehåller faktiskt all den poesi en industriälskare behöver. Endast då och då förmår Peo Rasks dikter tillföra något av vikt till bilderna. Mer ofta talar dikten allmänt och luddigt om kranens öde i den "storkapitalistiska " utvecklingen. I ett par enskilda dikter lyckas han ändå fånga kranens och platsens betydelse: "Fjärden är en katt/ som stryker längs benet/ och sedan går sin egen väg/ hamnen frågar inte/ ger inga svar -/nej, nu ljuger jag igen/ räls finns, ligger fast/ minns mobila dagar/ av annat slag/ kranen är en vacker vas/ en egen ming-dynasti..." Jag skulle vilja kalla KRAN en nödvändig bagatell. Det är inte det sämsta betyget. Boken blir till ett tidsdokument med lång livslängd. Dessutom finns, som sagt, ett fint avslutningsparti där Peo Rask går igenom kranens liv och leverne fram till den hittills lyckade räddningsaktionen, kompletterad med fina fotografier, flera från Luleå kommuns stadsarkiv, men även ett par poetiska bilder av fotografen Daryoush Tahmasebi.