En nobelpristagare blandar och ger

Klippböcker är förstås sällan eller aldrig de böcker i ett litterärt verk som hålls för märkvärdiga. De hamnar i skymundan. Ofta är de utgivna av krassa skäl. Men någon gång finns där rader och stycken som når sådant som författarens egentliga arbeten inte skulle ha gjort. När ambitionen att bygga monument hamnar i bakgrunden kan några förvildade ord, sagda liksom i förbigående, sippra igenom. Här och var i Orhan Pamuks Andra färger tänker jag på det. Boken samlar essäer, artiklar, intervjuer och poetiska betraktelser, men som det påpekas i förordet är den ordnad efter en medelpunkt. I Pamuks fall skulle det kunna vara staden Istanbul som utgör denna. Han avskyr den turkiska nationalismen men kan inte dölja sin stora kärlek till hemstaden, förutan vilka hans romaner skulle ha sett helt annorlunda ut. Det är nog inte för mycket sagt att påstå att Istanbul är hans musa. Några av de mest läsvärda avsnitten i Andra färger ägnas åt stadens välbekanta annorlundahet. Pamuk minns bland annat barndomens färjor på Bosporen, hur de hade individuella särdrag och hur de manliga släktingarna alla hade varsin färja som de höll rätt på och kunde allt om. Istanbul beskrivs som en plats med originella fästpunkter och konfliktlinjer, något som delvis gått förlorat på senare år, men som fläckvis dröjer sig kvar trots de hastiga förändringarna. Författaren berättar med skräckblandad förtjusning om de många eldsvådorna i staden när han växte upp. De uppstod inte av en slump, utan kom som en reaktion mot förbudet att riva gamla hus för att bygga nytt, den enda lösningen för pengahungriga byggherrar var helt enkelt att låta bränna ned det som redan stod på platsen. Ofta anlitades trädgårdsmästarna till den sysslan. Pamuk bär på en kluvenhet mellan det turkiska och det europeiska, han är en gränsgångare som hör hemma lika mycket, eller lika lite, här som där. I den nu utgivna boken är det särskilt perspektiven på det turkiska som är angelägna. Ett par längre texter ägnas den stora jordbävning som drabbade landet 1999, som ledde till omfattande förödelse och 30.000 människors död. Det är något som ställer Pamuk inför tankegångar som tycks imitera den seismiska krisen; den gängse reservationen och distansen inför det iakttagna ger vika men föder något nytt och annat. Mer umbärliga är hans litterära essäer. Här finns visserligen ett ljuvligt förord till Laurence Sternes Tristram Shandy, som även till formen går i dialog med romanen, men ofta är Pamuks kritiska övningar grunda och förnumstiga, kretsande kring söndertröskade ämnen (och ett avsnitt om Dostojevskij vimlar av faktafel). Det är synd. Som läsare med penna i hand lämnar han mycket i övrigt att önska. Han tycks behöva det nakna livets drivmedel för att verkligen komma till sin rätt.