En nåd att bli delaktig i berättelsen

Vi befinner oss formellt på scen 1 hos Norrbottensteatern. Och där blir vi sedan kvar i större delen av tre timmar. Men illusionen av att vi faktiskt befinner oss i Stadshotellets Festivitetssal är faktiskt bedövande stark. Det är nådens år 1954 och en yngling från disponentvillan på Svartön vid namn Staffan Westerberg firar därstädes sin studentexamen med en bal. Fint värre, alltså med alla de tillbehör som tänkas kan samt ytterligare några. Som knappast tänkas kan. Inte långt från Festivitetssalen ligger Storgatan, där det alltid blåser. Och här, både inne på Stadshotellet och speciellt i dess bakre köksräjonger, samt ute på den evigt föränderliga Storgatan tar nu denna föreställning sin början. Och rullar upp och fram en röd matta och en mosaik av minnesinventeringar från den westerbergska erfarenhetsbanken. Fast inte enbart. 1887 var han ju inte med. Då brann halva Luleå upp. Tiden är ingenting och svänger kalejdoskopiskt fram och tillbaka; här är det stundtals 1940 och Norrskensflamman utsätts för ett attentat där fem människor dödas. Sedan rullar de tyska permittenttågen fram genom Sverige. Och borgerligheten i Luleå, inklusive Staffan Westerbergs disponent till pappa, umgås med den tyske konsuln i staden. Och Storgatan finns kvar. Här händer det saker. Hela tiden. Man får snurra runt med huvudet som den lilla djävulsbesatta lilla flickan i filmen Exorcisten, för att få in alla intrycks som trängs med varandra om att serveras här på scen 1. Staffan Westerberg själv gör entré efter cirka 20 minuter. Till varma applåder. Han spelas som ung student av Jens Nilsson. Det hade kanske räckt med en enda Staffan, dock. Sara Arnia är som vanligt formidabel, här i rollen som kallskänka med enastående pareringar av den aladåb som hon balanserar omkring med på en bricka. Alla de övriga inrangerar sig ledigt och med djup entusiasm i den bitvis absurda, bitvis överraskande, hela tiden hjärtinnerligen speciella resa som Staffan Westerberg bjuder oss att följa med på. Ofta svär han åt och besvärjer sig från den annalkande döden. Den som vill trycka på ridåfallsknappen. Men sedan vill han beivra livet. Igen. Staffan Westerberg kommer förmodligen att bäras ut med fötterna först från en teaterscen. Hoppeligen kommer det dock att dröja länge. Väldigt länge. Det vimlar av tidsmarkörer i Storgatan. ?Bacillgrillen?, Sjölanders pappershandel. ?Husmördaren Aron?, ett kommunalråd från förr, tar sig upp ur själva scengolvet och viftar hotfullt med sin rivningskula. Den karaktär som kallades för ?Porren? nämns i en bisats. Grant Clifton Fexmo likaså. På väggen projiceras plötsligt en bild på skådespelaren William Holden. Under studentbalen ville Staffan helst av alla dansa med kompisen Björn. Kärlek mellan män talade man inte om på den tiden. Kanske om vänskap? Staffan Westerberg har hittat ett brev från sin pappa där han talar om sin vänskap med en sjöman. De åkte på flera resor tillsammans. Och Staffan kommer ut ur sin gamla lekstuga och säger att ute i Svartöstaden ?där finns det bara kommunister och Öhmans livs?. Och här ?hamar? man sig, liksom man brukar ha för vana att göra det i Staffan Göthes pjäser ? som även de ofta utspelar sig i det tidiga 50-talets Luleå. En djävulsraffinerad parodi på jul-TV med Disney får han också in i helheten. Tankar om sin mamma också. Han är så jävla sårbar mellan varven att det nästan gör fysiskt ont att se honom. Rörande, ständigt barnet som aldrig riktigt växer upp. Men han är också en medicin som fungerar som vitalitetshöjare. Och det finns inte riktigt några kända motsvarigheter till en text och en föreställning samt de medverkande i en uppsättning som Storgatan. Den kan ha sina små skavanker och skulle nog tjäna på att nertrimmas en aning här och där. Men majoriteten av den förtjänar ändå ? definitivt! ? att beses och upplevas av en publik som har egna minnen av Storgatan och även av dem som känt storgator på diverse andra platser också. Mestadels känner man sig vänligt omfamnad av Staffan Westerberg med ensemble. Den här pojken från disponentvillan på Svartön har vi fått för att vi har varit snälla medborgare. Om vi förtjänar honom vet jag dock inte riktigt. Men det känns som en nåd att få bli delaktig av det han har att berätta för oss.