En mycket levande tradition i parken

För trots spöregn och ishalka där i tomteskogen infinner sig ett plötsligt julpirr när tomtefar (Kjell Morin) och tomtemor (Lena Jacobsson - känd från Ersnäsrevyn, men debutant i tomteskogen) slår upp dörrarna till tomtestugan och drar i gång spelet som förgyllt adventstiden för Luleås barn ända sedan 1995. För andra året i rad är det Lule Stassteaters konstnärlige ledare Håkan Rudehill som skrivit manus. Men regissören är en debutant i teatersammanhang - filmregissören Anette Winbladh. Temat är som vanligt de obligatoriska julförberedelserna - familjen har fullt upp med att läsa önskelistor och tillverka julklappar till alla barn. Men i år handlar det också en hel del om rädsla. Finns det spöken i skogen, eller kanske i tomteverkstaden och kan man tänka sig en sådan ohygglig varelse som ett träsktroll? Absolut inte, svarar Tomtefar själv på den första frågan och skickar myndigt ut Tomte-Stina ensam i skogen för att hämta granris. Men som den motsägelsefulla individ han faktiskt är kan han inte svara lika enkelt på de andra frågorna - när han själv blir rädd tycks inte allt lika enkelt, något Tomtefar får erfara med lite hjälp från Tomte-Stina. Och från alla barnen, de som sitter i publiken och får veta lite mer än dem som står på scenen. De som ska bevara hemligheter och trösta och delta med sin påtagliga närvaro - i Stadsparken är förhållandet mellan scen och salong både öppen och tillåtande. Stortallen talar, Tomtefar utför de mest fantastiska tomte-yoga-övningar, Tomtemor bränner vid pepparkakstårtan i ugnen, Tomte-Stina busar och en ljuvlig vit och joddlande julhare dyker oväntat upp från Alperna - det hinner hända en hel del där i tomteskogen på en dryg halvtimme. En helt ny och välarbetad berättelse - ändå känns den bekant. Precis som det ska vara med levande traditioner.

En mycket levande tradition i parken

När tiden är ur led, åtminstone väderleksmässigt, är det skönt att kunna luta sig mot traditionen för att få uppleva den rätta stämningen.