NY BOK
Titel: Kairos
Författare: Andrzej Tichy
Förlag: Bonniers
Andrzej Tichys ”Kairos” är en av de märkligaste romaner jag läst på svenska. Närmast som jämförelse ligger Lotta Lotass dystopiska experiment, men Tichy har intensitet och djup, en analytisk förankring i tanke och historia kombinerad med ett estetiskt raffinemang i romanbygget.
Kairos, säger ordboken, är uttrycket om ”det rätta ögonblicket”, ett retoriskt grepp som också handlar om de kritiska ögonblickens möjlighet. Men kairos är också en motsats till kronos, till den tid som tickar fram linjärt. Tiden i Tichys bok är ett tillgängligt rum av referenser, läsningar, repliker.
Handlingen finns alltså på ett inre plan där allt hänger samman. En slags linje i de prismatiska scener genom tid och händelser som är ”Kairos” struktur. En handling som anvisar vad vi kan utsäga om världen, om oss själva, om tillstånden. Från ett trevande bland halvt sönderbrutna meningar och ansatser, genom en mäktig serie rumsliga och filosofiska krönikor ner igen till det ofärdiga, det som bara kan sägas halvt ut.
Kairos kör en snabbsampling av global samtidshistoria i scener från Vietnamkrigets tid, från den arabiska vårens tid, från den tyska vänsterterrorismens tid, från tiderna. Den mal sig igenom marxism, existentialism och vilka ismer ni önskar med manisk kraft, ofta genom själva orden och deras besvärjelser, men ibland upphöjt till kort drama, till berättelser. Tichys filosofiska förtrogenhet är stor, liksom hans känsla för historiens konkretion. Men att enkelt relatera vad romanen handlar om är omöjligt, om det ens är en roman. Dess prosalyriska koncentration kan, särskilt i de korta styckena, lika gärna läsas som dikt.
Hursomhelst tar ”Kairos” tungt i den läsare som orkar. Den är ett artikulerat medvetande genom allt det västerlandet vill ha sagt. Orden ”Vi såg” inleder många avsnitt, vi ser, vi registrerar, vi är där med iakttagelserna. Men något historiskt kollektiv av generell natur existerar ju inte, medvetandet är metafysiskt över tiden.
Tichy skriver en hemsk och storartad parad av tid och förhindrad glömska. Jag tänker ofta på Goyas bildsvit Krigets fasor. Katastroferna, utopierna, massakrerna och de enskilda ödena i allt detta, i socialism, kapitalism, fascism, i de rena ideerna och i de smutsiga. En kakafoni av händelser, bilder, skeenden, repliker och litteratur, mäktigare än det mesta i vår ganska anemiska nutidsprosa.
En roman som kommer att kunna tolkas ännu om hundra år, för sina märkliga siktdjup, för myllret av detaljer där plötsligt de stora gåtorna glimrar förbi, för sin enorma beläsenhet och sina frågor. Om den möjliga friheten, den onödiga samtiden, om grundvillkoren och vad de vill oss i vårt samhälleliga och moraliska vara.
Jag når inte halvvägs i beskrivningen av vad jag upplevt med Kairos. Återstår bara att rekommendera er läsning av denna mycket allvarliga roman.