En musikalisk saga med flera bottnar

När jag var liten och lärt mig vissla fick jag inte göra det så mamma hörde, "den som blisstre få gå ut". Budskapet var direkt och tvingande: vissling är oljud. Oavsett vem som utövar det. På samma sätt reagerar människorna i den lilla byn i Angola som Ondjaki berättar om i den nya lilla romanen Visslaren. Plötsligt en dag mitt i höstregnet, kommer en främling till byn. Han går in i kyrkan för att torka sig, morgonmässan är redan slut. Innanför dörren fyller han lungorna med kyrkorummets luft och fylls av skir religiositet. Inspirerad av den vackra arkitekturen, vackert belyst genom alla mosaikfönstren, börjar han stillsamt vissla för sig själv. Den första lilla visslingen svarar från sju olika ljudkorridorer, han går genom kyrkan, ställer sig i olika vinklar, låter melodin stiga upp under taket och vindla sig mellan pelarna. Eftersom ingen stoppar honom fortsätter han, utvecklar slingorna till drillar och högstämda melodier. De tränger ut genom dörren, hörs genom fönstren, det är så vackert att duvorna sätter sig för att lyssna. Utanför kyrkan stannar människorna i sina rörelser, de minns plötsligt sina lyckligaste ögonblick. Till och med åsnorna ställer sig med huvudena på sned för att höra. Så börjar Visslaren, som en saga. Visslarens melodier förtrollar hela byn, plockar fram det glömda och goda ur hjärtat på den som får höra. Tonerna är som kärleken själv, ingen kan tro att det var en visslad melodi de hört. De trodde sig höra änglasånger direkt från himlen. Men prästen vidhåller, det var en visslare. Och när byn får veta att prästen bjudit främlingen att stanna, att bo i kyrkan, då är det många i den troende församlingen som förfasar sig. Jag ska inte avslöja hela sagan, bara säga att den utvecklar sig på ett sätt som förvånar och att slutet också är allt annat än förutsägbart. Som alla goda sagor har Visslaren flera bottnar. Förutom den realistiska och fantasirika historien berättar sagan om människornas glömda kärleksrum. Det klingar i både dur och moll, för precis som det saknade och efterlängtade har kvar sötman av det förlorade, finns visshetens bitterhet i bakgrunden och skapar ackordet. Musikens inneboende kraft, den som kan förmedlas genom tonerna från en själs djup till en annan, som kan väcka de mest fördolda tankar och känslor till liv genom sina vibrationer, är den kraft Ondjaki fyller sidorna i Visslaren med. Att läsa den korta romanen är som att lyssna till en konsert. Som med allt djupt upplevt känner man sig omskakad och lite förvirrad när berättelsen är slut. Inte oväntat upptäcker jag ett litet efterord av författaren, han har skrivit sagan/romanen till tonerna av El Cant de la Sibella framförd av Montserrat Figueras och La Capella Reial de Catalunya. Jag ska genast leta fram musiken och sedan läsa den lilla berättelsen, om och om igen.