En musikal väl värd en resa

Regissören Staffan Aspengren, som här gör sin tredje uppsättning av musikalen (den första i Göteborg och den andra i Rom) utfärdar en gråtvarning i programmet. Och nog fälls det en och annan tår på publikplats, men framförallt kryper rysningar av välbehag längs ryggrader. Ståpälsen kan man framför allt tacka musiken för. Bernsteins odödliga framförd av en i sammanhanget stor symfoniorkester - 50 musiker är mer än vad privatteatrar mäktar med - som under ledning av dirigenten Josef Rhedin på en och samma gång skänker den både lätthet och tyngd. I centrum står Maria och Tony, båda knutna till Sharks och Jets, två ungdomsgäng som kämpar om en liten gatstump på västra Manhattan. En mer samtida variant av Romeo och Julia med samma ingredienser av ung oskuldsfull stormande kärlek, brott mot konventioner och brinnande hat. Runt dem ett myller av ungdomar - på Norrlandsoperan dessutom fler än vanligt. Emellanåt räknar jag till nästan 40 personer på scenen - alla födda på åttiotalet. Maria spelas av sopranen Frida Jansson, senast sedd i Piteå kammaroperas och Vadstenaakademiens samarbete Näsflöjten. Där var hon en komisk höjdpunkt, här en livsglad och sårbar ung kvinna på väg ut i vuxenlivet. Tony spelas av Philip Jalmelid, med en röst som är en njutning och ett skådespeleri man tror på. Regissören Aspengren och scenografen Elisabeth Åström, som också står för kostymerna, har valt att förlägga Bernsteins och Sondheims femtiotalsdrama i en slags flytande tidlöshet med tydligt uppsåt att peka mot något som skulle kunna vara i dag eller inom en snar framtid. Det fungerar så där. Jets samtida gatumode avväpnar dem, förvandlar dem till ofarliga barnsliga gaphalsar som står i skarp kontrast till Sharks betydligt manligare machokostymeringar. Samma resonemang gäller även gängens tjejer - de puertoricanska senoritorna ångar av sensualitet, medan de unga damerna i Jets ser ut som småtjejer i jämförelse. I ett drama som formligen ska drypa av manliga och kvinnliga hormoner blir skillnaden en komplikation. Där greppet verkligen fungerar är i dansen, fantasifullt och roligt koreograferad av Fredrik Rydman från Bounce, som tycks utvinna guld ur det mesta han ger sig på. Det är en spänstig uppsättning, om än med vissa reservationer, framför allt i de talade partierna. Men så länge dansen och musiken är bra kommer man väldigt långt med musikalernas musikal, som hade sin premiär på Broadway redan 1957 där den för femtielfte gången i ordningen sattes upp igen för ett år sedan och fortfarande spelas på Palace Theatre. Där såg jag den själv för en dryg månad sedan och kan bara konstatera att Norrlandsoperan inte har något att skämmas för. I New York kom man visserligen lite närmare sensualismen och farligheten, men i Umeå står man betydligt starkare musikaliskt. Dessutom blir jag förtjust i Staffan Aspengrens tolkning, inte minst i hur han väljer att avsluta. Och när Somewhere tänder en liten flämtande låga av hopp och alla samtidigt byter om till likadana kostymer på scenen under ljusdesignern Markus Granqvists vänliga belysning är jag beredd att stryka ett tjockt streck över alla randanmärkningar. Eller när han låter Action (Patrik Riber) dansa in som en sentida Alex i A Clockwork Orange sjungande sin samhällsanalys inför en misshandlad konstapel Krupke i ett fräckt sceneri - då är minnet från alla timmarna på bussen på väg till Umeå som bortblåst. Jag skulle kunna nämna flera fina tablåer och enskildheter i den här uppsättningen - Martyna Lisowskas Anita är ett exempel - så nog är Norrlandsoperan just nu värd en resa. Norrbottenspatrioter får dessutom en extra bonus i dansarna Markus Larsson från Luleå, Madeleine Johansson från Piteå, Jakob Jonsson Ollander från Kiruna och Simon Lundmark från Gällivare - fyra av sammanlagt 17 studenter från Musikalakademien i Umeå som medverkar i föreställningen.

En musikal väl värd en resa

Allting är i rörelse i Norrlandsoperans uppsättning av West Side Story. Staden, gatorna, människorna, känslorna - stämningarna växlar snabbare än ett aprilväder.