En motståndsakt till långsamhetens lov

European Tapestry Forum kallar sig en organisation av bildvävare som vill skapa intresse omkring och utveckla den vävda textila bildkonsten. Organisationen bildades 2001 som ett stödjande europeiskt nätverk för utbyte av erfarenheter och samordning av arrangemang runt den vävda bilden. Detta är andra gången som European Tapestry Forum arrangerar en internationell gobelängutställning som turnerar i Europa. Gobeläng vävs, traditionellt, i en stående varp med ett inslag som packas för hand i stället för med en slagbom. Det ger en friare väv med andra möjligheter att blanda in olika material och färger. I äldre tider, för de få som hade råd, så utgjorde gobelängen en handvävd tapet som både smyckade och värmde i de kalla och dragiga husen. I vår är det inte brist på ekonomiska resurser eller kallras som begränsar intresset för dessa vävar utan konsumismens ständiga krav på utbytbarhet. Därför är tekniken en verklig motståndsakt, ett långsamhetens lov, i en tid då allt skall ske så snabbt som möjligt på bekostnad av naturresurser, reflektion, uthållighet, allvar och eftertanke. Det är ingen tillfällighet att ordet väv med varp och inslag, mönster och bilder fått tjäna som metafor för livet självt eller instrument för kunskapskonstruktioner. Norska konstnärinnan Marianne Mansåker som deltar i utställningen skriver i en förklaring intill sitt verk Granpäls att varför hon valt väven som konstnärligt uttryck mycket handlar om tid. "Vävningens långsamhet ger utrymme för olika skikt och nyanser". Denna tidsdimension i bilderna ger ett särskilt djup åt bilderna. De blir som isberg med en tiondel synliga över vattenytan medan resterande nio tiondelar av invävda tankar, känslor och intentioner ger dem flytkraft som gigantiska pontoner anade under ytan. Tidsaspekten kan kanske bidra till allvaret i många av de teman som dyker upp hos de olika konstnärerna. Det är ofta centrala motiv som avhandlas, vadan och varthän, identiteten, metafysiken, mytologin och själva döden. Fransyskan Sarah Perret har vävt en bild av en svepning som missfärgats av sitt innehåll. Le grand sarcophage är en möjlig parafras av de svettedukar som blivit dragplåster för pilgrimer till olika kyrkor i den katolska världen. I verket Le fossile du noir aurore (fritt översatt: Lämning efter mörk gryning) överskuggas en mängd livsvävar av en stor svart skugga som likt en Orion höjer sin knölpåk över livets myllrande mångfald. Perrets landsmaninna Catherina Libmann är mer lagd åt det experimentella i sin vackra väv Fougère, page décriture (fritt översatt: Ormbunkskrift) där hon verkar ha vävt in blad och fibrer från nämnda växt. En annan experimenterande vävare är norska Brita Been som i sin strama kontrastrika väv Reconstruction utgått från mönster i porslinsfragment av designern Nora Gullbrandsen, återfunna i hembygdens nedlagda porslinsfabrik. En som avviker från gobelängtekniken är engelska textilaren Anne Jackson som arbetat i en makraméteknik (en knutteknik med dubbla halvslag runt varptrådarna) i sitt verk Witchhunt Maleficium, en väv med bilder från instruktionsboken för häxjakt, Malleus Maleficarum, (Häxhammaren) som användes för att avslöja häxor från 1400-1600 talet. Finska Aino Kajaniemi deltar i utställningen med sju verk. Två av dem refererar till antikens blomstervävnader med inslag av broderier. Medan de fem övriga handlar om kvinnoidentitet i form av porträtt i väldigt vackra färgkombinationer. En svensk deltagare ingår i utställningen och det är Gunilla Pettersson från skånska Mölle som i bilderna Return och In the air använder sig av en bumerang som symbol för hur vi interagerar med vår omgivning. Det som vi kastar ut kommer tillbaka på ett eller annat sätt och det som vi tar in är i omarbetad form det som vi sen kastar ut. De 33 deltagarna som fyller alla tre hallarna plus galleriet i konsthallen med sina textila vävar är en kraftfull manifestation för en konstart som i Sverige mer eller mindre blivit satt på undantag. Att döma av den här utställningen tycks den textila konsten mer livaktig ute i Europa och i övriga Norden än i vårt land. European Tapestry Forum har därför en viktig mission att fylla i ett land där bildvävandet fått lite av nördstämpel över sig och där vävstolar mest bara duger till kaffeved.