En mönstring av samtidens konst
Fem norrbottniska konstnärer ställer ut separat i Luleå konsthall. En slags separatutställning i grupp.
Foto:
Fem konstnärer i Konsthallens fyra rum. Två delar utrymme - Lars Lundqvists med sitt måleri och Britt Louise Landfors med sina skulpturer. -Självklart hade jag hellre haft en egen utställning i ett och samma rum, fått sola mig i min egen glans helt och hållet, säger Lars Lundqvist, i folkmun kallad "ismannen" efter att han skapade konst av sig själv instängd bakom snö och is under Vinterbiennalen på Gültzauudden. Till den här utställningen har han gjort en serie oljemålningar. Inte ett enda drag med pensel har han gjort. Men desto fler med palettkniven. -Jag har målat snabbt och intensivt, färgen har inte ens hunnit torka. Funderat i sju månader och målat i en. Ofta på flera dukar samtidigt, säger Lars Lundqvist, som nu går omkring på Konsthallen och försöker läsa sina egna bilder. Öppna för tolkningar
-Min utgångspunkt var att göra bilder som är svåra att greppa, jag vill ha dem öppna för många tolkningar. Handlar de om ömhet eller om våld, är det vackert och rogivande eller tvärtom? Som en konsekvens av funderingarna har han inte heller satt några titlar på sina bilder. -Det skulle vara som att bestämma berättelsen och det vill jag inte, säger Lars Lundqvist, som också öppnade en utställning på Konstgillet i Boden i veckan. På golvet i samma rum där Lars Lundqvists måleri fyller väggarna står Britt Louise Landfors skulpturer. Hon har tänkt kring uttrycket "valfrihet" när hon skapade sina verk. -Men också på människors utsatthet, det finns ju folk som har det så svårt men som ändå är lyckliga, säger Britt Louise Landfors, och visar upp en stor och tung kvinna i stengods som satt sig mitt i rummet. Det färgglada håret av ståltråd, ansiktet är en kvinnas men också en fågels. En fot en människas, den andra liknar mer en simfot. -Ändå ser hon glad ut, trots sina lyten. Verket heter I feel good - do you?.
Grafikern Eva Nordlund har utgått från sin trädgård i utställningen Vägar och hållpunkter. Den första bilden på en vandring genom livet uttryckt genom årstidsväxlingarna är en krokus som hoppfullt sträcker sig mot vårsolen. -Jag ville göra en berättelse som hänger ihop. Som handlar om glädje, hopp och skönhet och som har sina hållpunkter i en egen plats. För mig är det trädgården, det är där jag är, där jag kan stå i timmar och bara titta, säger Eva Nordlund. Eller på trädet, det som i verkligheten växer i Norge, och som nu tagit form genom ett oändligt mödosamt arbete i grafikverkstaden. Eviga mönster
Vandringen mellan hållpunkterna löper längs en serie arabiska ornament, så kallade girih - en geometrisk form som skapar mönster. -Inom islam får man inte avbilda människan, därför använder man girih, ett slags eviga och mycket fascinerande mönster, säger Eva Nordlund. Även om konstnärerna inte resonerat ihop sig inför utställningen finns det tydliga beröringspunkter i den konst som skapas i norr. Det handlar en del om ljuset, som när Eva Nordlunds grafik Om våren leder ögat vidare mot Erik Holmstedts foto i hans utställning Vinterlandskap. Skilda tekniker, men samma himmel och samma snöhögar. Efter en konstnärsvistelse i Japan kom han hem till Norrbotten och "såg" plötsligt vintern. -Vi planerar många av våra utomhusmiljöer för sommaren, vilket gör att vintern blir ett slags undantagstillstånd, säger Erik Holmstedt, framför en bild av snötäckta färgglada solparasoller över grillkioskens permanenta utomhusmöbler i Hertsörondellen. Man tänker gärna Hopper, inte bara för motivet, utan också för just ljuset och färgskalan. -Vi glorifierar ofta vintern, talar om att allt är så vackert, men jag började undersöka hur det egentligen ser ut, hur platser förändras under vintern, säger Erik Holmstedt. Ett tvåårigt arbetsstipendium från Bildkonstnärsfonden gjorde undersökningen möjlig och nu ställer han ut delar av resultatet - stora bilder från frostiga minigolfbanor, översnöade vägskyltar, kallställda hus. -På bild blir det ändå en slags skönhet, säger Erik Holmstedt, som också ställer ut fem bilder från ett pågående projekt. Där har han tagit sig an uppgiften att dokumentera nutidens Malmberget, kanske blir det en bok i framtiden. -Jag försöker ta enkla, raka bilder. Men i det här projektet arbetar jag medvetet för att göra bilderna lite blåkalla, skapar en stämning av övergivenhet, vill att bildspråket ska vara dämpat och återhållet. Känner sig redo
I tio år har Bertil Sundstedt samlat sig för en stor utställning. Två gånger har han tackat nej till erbjudanden från Luleås konsthall. Nu känner han sig redo. I konsthallens mittrum visar han emaljer och måleri, både i större och mindre format. -Som konstkritiker känner jag att jag måste ha ordentligt på fötterna när jag ställer ut. Min senaste utställning i Luleå ägde rum i början av 1990-talet, sedan dess har jag arbetat som lärare på Konstskolan i Sunderbyn och som kritiker. Mitt eget skapande har gått på sparlåga, men det fina är att jag inte längre behöver försörja mig på min konst, vilket gör att jag kan jobba i en helt annan takt än jag var tvungen att göra tidigare, säger Bertil Sundstedt. Utställningen heter Visage, ansikte på franska, och består bland annat av processbilder där en ursprungsbild blivit en emalj som senare bearbetats på papper och ibland också bemålats i ett liksom ständigt pågående flöde. -Det finns inget som säger att jag inte kan ta bilderna vidare, göra något mer av dem, säger Bertil Sundstedt, som med åren har blivit allt mer intresserad av den laddning människor och människors öden äger. Ofta har han utgått från sitt eget ansikte och som den konstvetare han är ibland lekt med konsthistoriska referenser. En skulptur ställer han ut, en bevingad hare som balanserar mellan viktlöshet och absolut tyngd. -Jag har ju jobbat mycket med skulpturer tidigare, men det är en krånglig process nu när jag inte arbetar som heltidskonstnär.
Så jobbar vi med nyheter