Serifos, en minimal ö i den grekiska övärlden. Bara ett tusental invånare. Mest granit. En gång i tiden, under romarriket, fungerade den som en förvisningsplats. "Serifos är en ö som längtar efter att bli upptäckt", tjattrar en turistsida på nätet. Hit kommer tydligen mest grekerna själva, och en och annan båtluffare som vill segla på tvärs, utanför ordinarie rutt.
Måhända tillhör också poeten Roger Melin dessa, även i bildlig mening. Han har döpt sin sjätte diktsamling till Serifos kust, och plockar valda motiv från den grekiska övärlden och från den antik som kanske inte längre strömmar fram, men som sipprar genom årtusenden.
Det är mytens uråldriga värld han traskar runt i, på gränsen där den möter samtidens både pråligare och mattare sken.
Här, bland tempelbyggnader och berättelser om förflutna underverk, kan några utnyttjade bangladeshiska gästarbetare gå runt i självlysande västar och plocka skräp, och bli utskällda av basen redan innan dagen har börjat. En katt "känner lukten av mat / som körs
ut till stadens katter / på flakmopeder, / ett gammalt åtagande reglerat / av en förordning från den / turkiska tiden för att inte / förgiftas av salpeter." Den olympiska elden passerar framför ett upphetsat publik- och pressuppbåd. En mångfald av simultana skeenden. Poeten själv antecknar, och deltar med en något frånvarande gest.
Roger Melins dikter bärs inte fram av det högröstade, det extroverta. De blir kvar i en mildhet som verkar uppfordrande. Det tar ett tag att nå fram till dem, eller vice versa. Krävs omläsningar, ett mått av genomsläpplighet hos läsaren.
Någon gång blir det anonymt, filtrerat genom
ett temperament som mer registrerar än ger sig i våld med tingen, men grundtonen är sympatisk, ja jag vågar säga: värmande.
Särskilt angelägen är diktaren när han låter ett kommenterande stråk bryta fram och ut, där det milda blandas upp med rösten hos den otålige, den som sett och sett igenom.
Som i följande stycke, såväl en minipoetik som en kulinarisk föreskrift för det goda livet: "Är det rätt väg att gå, / det att göra kropp och dikter / så finskurna och magra / att de inte syns när de störtar ned i en kittel, / / skriv nu säger Ambrosia, / lev med varma och lackade flaskor / skummade pärlbönor, grekisk lök, / märg, champinjonfärs, / rullad klimp."