Fredrik Sjöberg skriver essäer med schwung. Han lockar in läsaren i sina texter, inte med billiga knep utan genom att framkasta något som ter sig lite underligt och attraktivt på samma gång.
Man tvingas titta närmre på vad det är, det där han håller fram mot ljuset.
I nya boken Varför håller man på? är det stora numret essän om Bengt Lidforss (1868-1913), Att älska varmt och fullkomnas utan feghet.
Lidforss, lundensisk botaniker, författare, renässansmänniska, är väl föga hågkommen i dag och om han någon gång nämns är det ofta med hänvisning till hans vänskapsband till sådana som Vilhelm Ekelund och Strindberg. Essän börjar också med att Sjöberg förevisas ett foto av den senare. Det är en samlande vän, "fetischisten", som oväntat rotar fram det ur en klädkammare. Strindberg på ett fotografi från Schweiz 1886 taget med självutlösare; han doppar huvudet i skrivbordsskivan och blottar den ostyriga kalufsen, ljuset faller in från vänster, man skymtar några bokhyllor, en enkel blombukett i en vas.
På baksidan av fotot Strindbergs dedikation - till Lidforss, i vars hem fotot hängt. Trots att Sjöberg, Lidforss-fantasten, erbjuder vännen en fantasisumma vägrar han hårdnackat att sälja. Det ger dock anledning att åter fördjupa sig i ämnet.
Lidforss är en ganska typisk gestalt i det sjöbergska persongalleriet, inte minst uppbyggt i trilogin Flugfällan - Flyktkonsten - Russinkungen. Det rör sig i allmänhet om en man, en excentriker, gärna någon som hamnat i onåd eller på annat sätt fallit ur tiden och som kan plockas upp från historiens sophög. I fallet Lidforss finns nog också en identifikationspunkt i Lidforss förenande av naturvetenskap och humanism, något som blomflugesamlaren (och humanisten) Sjöberg själv dragit en lans för.
Där upphör dock de flesta av likheterna. Lidforss hade en borgerlig bakgrund men blev tidigt familjens svarta får. Ateist, bög, syfilitiker, politiskt radikal, försupen, ständigt i polemik ... Samtidigt uppvisande en forskning och ett författarskap som var (är) imponerande sett såväl till dess resultat som till omfattningen. Bland annat var han tidig med att uppmärksamma den globala uppvärmningen.
Porträttet andas välvilja, men även en välbehövlig distans till de värsta tokerierna. Man anar ibland ett huvud som skakar. Hela vägen går det inte att följa den gode botanikern. Återbördas då Lidforss till offentligheten? Möjligen, men i så fall nog bara högst tillfälligt. Hans gärning är för spretig och svårgenomtränglig för att inordnas i det kollektiva minnet. Något som Sjöberg kanske inte knorrar över ändå, han är ju en samlare och samlar även på den här typen av karaktärer. Man vill inte att alla ska dela ens passion.
Här hade behövts fler texter av den typen, eller kanske bara bättre sovring. Det har blivit en mellanbok, en uppsamlingsplats för såväl kåserande tidningstexter som antologibidrag och självbiografiska skisser. Att hitta en linje i sådant låter sig inte göras. Man kan också stötas bort av en lite hejig ton, där läsaren förväntas vara kompis och kamrat med författaren, medpassagerare på resan, i stället för att författaren är läsarens ställföreträdande ögon eller för den delen ger fan i publiken.
Men ofta hittar Sjöberg rätt ändå. I Den gulvita blekspikens idéhistoria gör han en roadtrip genom Småland i Vilhelm Mobergs efterföljd, något som utvecklar sig till ett välformulerat och inte helt okontroversiellt inlägg i miljödebatten.
Sympatiskt är också Sjöbergs intresse för Tyskland, något han är alltför ensam om bland svenska författare och även bland svenskar i allmänhet, vars ignorans inför landet tyvärr är betydande.
Sjöberg har visserligen haft förmånen att vara årslång lyxstipendiat på ett barockpalats i Bamberg, och är kanske ingen vanlig gäst, men tycks skriva utifrån ett uppriktigt intresse.
Den avslutande essän om en bortgången far är gripande och bör nämnas. Här infogar författaren sina egna minnen i ett natur- och kulturhistoriskt ramverk som gör betraktelsen angelägen bortom det privata. Den redogör för ett avsked som pekar vidare.