Det är svårt med punkband som har pretentioner utöver one-two-three-four och så pang bom rätt in i krigs- och allmänt samhällshat. Och punkband med orglar, för att inte tala om det. Stranglers förstås. Och Blondie, men sen då?
Äh, jag vet att jag låter gubbig. Jag behagade inleda med ett skämt.
Vånna inget har på uppföljaren till Allvar från 2011 inte förändrats särskilt mycket i den meningen att det som finns här fanns då med, bara att man liksom tydliggjort somligt och i samma veva skalat bort en del i mina öron onödigt. Fortfarande kommer puritanerna hävda att de snott allt från exempelvis Hanna Hirsch och att de är sell-outs för att de inte spelar så mycket på autonoma punkhus i Tjeckien som de borde. Men allvarligt så har de inte mycket att göra med den Malmöitiska punkscen som en gång gav dem replokaler och självförtroende. Och varför skulle de? De har alltid varit på väg någon annanstans och det är inte konstigt att tycke uppstått mellan dem och producenten, Jari Haapalainen. Båda instanserna tycker nämligen om att gräva där de står, men nya tunnlar, med nya spadar i nya riktningar.
Med den måhända klumpiga metaforen vill jag säga att man känner igen Vånna inget. De tycker visserligen att de blivit ”riktigt jävla gamla, som alla de andra”, men det verkar inte göra så mycket. Och det enda som är punkigt över texterna är ett lite överanvänt och i sammanhanget vilset politiskt Vi. Men det är bra texter, bättre än de flestas. Och bättre låtar, och framförallt bättre sång.
Jag tycker visserligen man borde disponerat låtarna annorlunda. De två första låtarna är lite punk-by-numbers och har inte samma självklara stringens som de övriga, och jag hoppas att de inte avskräcker potentiella och Broder Danieltörstande popälskare, för de har mycket att hämta här. Men det är en invändning i marginalen.
Och på tal om punk och Hanna Hirsch, som gjorde en enorm Smithscover häromåret (då Nowhere fast blev Åt helvete) på sin Gå hem över himlen, så inleds Krockade bilar med ett ”Ett-två-tre-fyr” och en stilig stöld av Smiths gamla Jeane. Genialt.
Ett svenskt Blondie, alltså inte som ser ut som Blondie (som The Sounds) utan som har samma fingertoppskänsla när det kommer till låtar och uttryck. Och Karolina Engdahl är verkligen en av Sveriges allra bästa sångerskor. En på ren halvdanska meget bra skiva, det är vad det här är.