Fortsätter det så här lär det bli många recensioner om vädret. Anton Björkenvalls spelning på Cityscenen är smått bisarr. Det viner i scenduken, håret på killarna i bandet flyger i vinden, kavajerna fladdrar. Är det Anton Björkenvall eller en video med Jon Bon Jovi på en bergstopp i Los Angeles? Om jag kisar med ett öga och tittar på ett visst sätt utan att tänka på blåsten eller icke-solen eller att Kiruna är en av Sveriges nordligaste kommuner skulle jag lätt tro att jag förflyttats till en musikvideoinspelning med tidigare nämnda MTV-rocker. Men det är kallt och vi är inte i Los Angeles. Vi står på ett tivolitorg och temperaturen innebär vinterjacka, långkalsonger och vantar. Frusna fingrar klagar också Anton Björkenvall på. Hans sologitarrist och basist blåser i näven under pauserna.
Hade önskat att musiken värmt upp mig, i alla fall inombords, men tyvärr känns det högst ljummet. Antons röst är whiskeyvarm, gitarristen tämjer för att inte glida iväg i för långa solon. Hammondorgeln präglar och fyller ut där Anton Björkenvalls akustiska elgitarr inte tar sig igenom. Så långt är det bra. Men varför inte prova lite mer vågade arrangemang? Ta ut svängarna, stanna inte i medioker popcountry. Här finns potential.
Något mellansnack är det inte tal om. Ingen bakgrund till låtarna, inga berättelser. Okej visst, kanske vill Anton Björkenvall att musiken ska stå för sig själv, Kirunabo som han är, men ändå. Texterna handlar ju om svek och hjärtesorg. Låt det märkas också från scenen. Annars är det lätt att tvivla på autenticiteten.
Nina Svanberg