Agneta Pleijel har kommit fram till tredje delen och till 1800-talet med sin familjeberättelse. Den som inleddes med Drottningens chirurg och följdes av Kungens komediant. Syster och bror är en roman om precis vad titeln utsäger, ett syskonpar som växer upp i 1800-talets kulturella Stockholm, Albert och Helena Berg. Bokens dramatiska laddning är apterad kring tre poler, den patriarkalt härskande fadern Isaac, själv sångare, sonen Alberts dövhet och dottern Helenas musikalitet. Hon har en gudabenådad röst, ja hela hon är gudabenådad. Mer behövs inte för att få en roman att snurra av spänning, dramatik, syskonkärlek och rivalitet. Man kan tänka som så, att detta är för konventionellt och förutsägbart, en enkel dramatisering kring givna roller, lidandeproblematik hos sonen, härskarproblematik hos fadern och genus..., ja ni vet hos dottern. Hela samtidskonceptet som hör till god ton i medelklassen och full konsensus runt middagsbordet. Och till detta en rejäl fond med realistiskt målade historiedetaljer, ångfartyg, revolutioner, kolera. Om det inte vore för det suveräna utförandet. Det som gör Syster och bror till en mästerlig berättelse, allt det som gör mänskligt liv värt en roman. Plejiel vet verkligen detta. Förhoppningar hos en ung kvinna med konstnärsdrömmar och vanlig kärlekslängtan. Erövrad respekt och medmänsklighet hos en handikappad gosse som växer upp på internatet Manillaskolan och där får språk och därför respekt. Och fadersauktoriteten som en omöjlighet att hantera när inte alla i en familj accepterar sin föreskrivna gestalt utan befinner sig mitt i tidens rörelse. Och själva denna tid av fattigdom, ofrihet, sjukdomar och förhoppningar om ett bättre liv. "Musik var en trist ledsamhet" säger bror Albert och får så småningom plats i Düsseldorf, bland idémålare som sett folket och nationen och mer än gärna deltagit i 1848 års revolution. Just samma år som Helena blir förälskad i en italiensk tenor som kommit till Stockholm och blivit kvar eftersom den europeiska oron spärrat vägen hem. Isaac skriver brev till komponisten Adolf Lindblad om att avhålla dottern från artistiska böjelser. Den romantiska vurmen för människan hade sina begränsningar, kvinnorna fick ingen plats utom den dekorativa. Handlar Syster och bror om komplikationen i ett skede med stark framtidstro, en tid som ännu inte riktigt förmår göra individens drömmar möjliga, fast den ofta lovordar dem? Så mycket av det gamla har ännu kraft (personifierat av den välmenande och begränsande fader Isaac) att det nya växer krokigt eller kvävs. Albert lever sitt liv i fattigdom och romantiskt marinmåleri, hans syster går under, precis som kvinnor med ambition skulle, i en dödlig depression. Ändå är Syster och bror en hoppfull, av djup humanism präglad roman. Det patos som Pleijel visar i skildringen av den döve Alberts kamp för sin fulla medborgerlighet, och sitt dövspråk är inte bara rörande, den är klok. Hon löser därmed problemet (som egentligen inte finns) om romanens existensberättigande. Den berättar oss något som ingen annan text kan, den gör ingen affär om motsättningen mellan känsla och kunskap, den är verkligare än verkligheten.
