En bit längre upp i Reykjavik hastar Förläggarföreningens chef Bryndis Loftsdóttir in till sitt kontor, drar islandströjan över huvudet och beklagar sina lite sena ankomst.
Hon har varit i parlamentet för en utskottsdiskussion om den senaste Pisa-undersökningen.
– Det går lite bättre för oss än för er svenskar, men nog finns det en hel del att oroa sig för, konstaterar hon och börjar tala om problemet med pojkars läsning, här som där.
Själv är hon utbildad skådespelare i London, men reste hem och fortsatte sitt jobb på bokhandeln Eymundson som så småningom ledde henne vidare till chefsjobbet på förläggarföreningen som samlar Islands 40 största förlag under sina vingar.
Den viktiga julboken
Om den svenska bokutgivningen numera är koncentrerad kring september och bokmässan i Göteborg är julen den isländska bokens högtid. En bok är nämligen julgåvan nummer ett på Island och den som inte får en bok blir besviken.
– Det har att göra med vår historia, vi har inte alltid haft tillgång till en massa varor eller särskilt mycket pengar. Men eftersom vi alltid skrivit böcker här, blev boken en inhemsk vara som vi enkelt kunde köpa.
– Dessutom är vi i sanning ett läsande folk och vi toppar internationella listor över bokköp per capita. Det finns berättelser som säger att när islänningarna utvandrade till Kanada under svåra tider för 100 år sedan, hann de knappt få tak över huvudet innan de gick ihop och köpte en tryckpress för att kunna trycka sina poem, berättelser och tidningar. Vi tycks ha det i blodet, säger Bryndis Loftsdóttir.
Litet språkområde
För egentligen skulle en så blomstrande bokmarknad inte kunna existera, konstaterar hon. Ingenstans i världen finns ett så litet språkområde med så få invånare. Ändå finns det bara i Reykjaviksområdet 15 – 20 bokaffärer och dessutom numera ganska stora bokavdelningar på matvaruaffärer och varuhus. Några månader varje år arrangerar dessutom Förläggarföreningen en stor bokrea där mellan 6 – 7.000 boktitlar säljs ut på olika marknadsplatser över hela landet. Försäljningen finansierar en stor del av föreningens aktiviteter under året, bland annat deras stora litteraturpris och sedan tre år tillbaka också en växande bokmässa i Reykjaviks stadshus i november.
Självklart läser islänningarna precis som oss andra i Norden en hel del kriminallitteratur. Men ser man på antalet utgivna inhemska och översatta titlar under 2013 kan man bara konstatera att 176 av årets böcker vände sig till barn, 134 var romaner, 42 poesi och dramatik, medan 169 var så kallade non-fictionlitteratur. Återigen tar man sig för pannan – vi talar som sagt var om ett land med 320.000 invånare!
– Det är ett mysterium, en så liten marknad borde inte kunna fungera. Ändå går det ganska bra, säger Bryndis Loftsdóttir som också numera har att ta hänsyn till konkurrensen från den internationella internethandeln.
Läser på engelska
Dagens islännningar läser gärna på engelska och när det gäller populära bokserier som exempelvis Harry Potter och Hungergames, väntar inte läsarna på översättningar till det egna språket utan köper sina böcker direkt på originalspråket. Något som för övrigt gäller många boktitlar numera.
Ett läsande och skrivande folk, med andra ord. Ändå tornar samma orosmoln upp sig där som här. I den Pisa-rapport som Bryndis Loftsdóttir just tagit del av som ersättare för de konservativa i parlamentet finns det all anledning att se upp för de problem som visat sig vad gäller pojkars läsförståelse och läsning över huvud taget.
– Jag hoppas bland annat på en satsning på fler inhemska isländska barnböcker eftersom jag tror att det är viktigt för barn att få läsa om sin egen verklighet. Och dessutom tycker jag att vi ska se över sättet vi lär ut läsning på, det rent pedagogiska, jag tycker att vi är dåliga på att utvärdera våra metoder där.
– Men framför allt ska vi hitta tid för att läsa tillsammans med våra barn och för oss själva. Folk brukar säga att de inte har tid för läsning. Men mitt motto är att om du hittar en bra bok hittar du också tiden för att läsa den!