En mans föreställning

? Men jag vill att folk ska gå härifrån med en annan känsla än att bara haft roligt. Jag vill kasta mig mellan klassisk stå-upp och något annat. Absurda inslag kanske, men jag tycker inte att man behöver motivera allt. Jag tänker att det är min egen show och jag kan göra hur jag vill. Som att låta Rosa pantern dyka upp? ? Han är med är mest som en färgklick. Och för att det är bra att ha med en världsartist när man sätter upp en show. Svettiga pass Flera av föreställningarna har sålt ut sedan länge, så pass att teatern byggt på med tre extra shower i december. Eftersom Jens också är en i ensemblen för musikalen Sugar väntar några svettiga kvällspass. Vissa dagar med två Sugarföreställningar, sedan en halvtimme för ombyte och att hinna till sin egen scen tre. Han visar kulisser, boxardansar och sminkar sig på en halv minut. Med hur mycket energi som helst inblandat. I nästa stund sitter han samlad på scenen och svarar på frågor. Ungefär samma kast finns i showen som det bara ges brottstycken ur. Skämt varvas med dödsolyckor. Många liknelser ? En del är gammalt material som jag haft i åtta år, annat kom jag på i förmiddags. Det känns som att det här är första gången på riktigt. Tidigare har jag gjort allt själv. Hyrt en liten scen själv, affischerat, sminkat och byggt själv. Det känns väldigt lyxigt att vara uppbackad av en teater. Jens fortsätter repetera och visar alla kavajer han fått låna från teatergarderoben. En ljustekniker meckar lite med en ramp, en dekormålare kollar detaljer om en skylt och kameran går, eller snarare klickar sig fram. Jag minns inte hur det här bildreportaget började. Fotoglädje kanske, eller om det var för att Rolf Nilsén talade om en man på väg ut i rampljuset. En skådis som Rolf tycker påminner om den Johan Ulvesson som i unga år trampade samma Norrbottenscen, innan han gav sig iväg för att slå landet med häpnad. Jens tvekar inför jämförelsen. ? Jag har hört det förut. Någon har också sagt Robert Gustafsson, men det är inga förebilder i mitt skådespeleri. Jag gillar egentligen inte att jämföras med folk, det känns som om jag skulle efterlikna någon. Jens får räcka, jag är jag. Vi åker hem till hans lägenhet på Östra Malmen och dricker te. På väggen hänger en bild av en tjock och treårig Jens Nilsson. Då bodde han i Örnsköldsvik och började med skådespeleri på gymnasiet. När hans klasskompisar pratade om högskolestudier kollade Jens upp hur man gjorde för att bli skådis. Svaret blev en ettårig utbildning i Stockholm. En bra bit in på kursen fick han höra att det fanns ytterligare en skådespelarutbildning, scenskolan. Och i våras tog han examen i Luleå. Och på på lördag går ridån upp.