En mångstämmig mässa i kollossalformat

Det är lätt att fascineras av det ofullbordade. Av den där omvända ruinromantiken i ett konstverk som gör att vi måste föreställa oss avslutningen. Fulländningen ligger på oss själva, vi får tänka vad som kunde blivit, inte vad som en gång varit. I bägge fallen dyrkar vi förlusten. Roberto Bolaño dog 2003 och hans kolossala roman 2666 var då nästan färdig. Under läsningen är det svårt att föreställa sig den som oavslutad, därtill är det alltför väldig, man befinner sig i den väldiga katedralen utan att förstå att dess torn ännu är ofärdiga. Den tusensidiga berättelsen handlar om en gäckande, ibland osynlig och försvunnen författare Benno von Archimboldi. Associationen till målaren Archimboldo är knappast tillfällig, hans märkliga porträtt byggdes alltid upp av någonting annat, ansiktena var frukter, böcker, djur. Archomboldi är ett porträtt som leder till att någonting annat händer hela tiden. Åtminstone till en början färdas man genom litteraturgåtan som vore det Eco som fört penna, seminarier, konferenser, föreläsningar. Akademiskt och spirituellt. Därefter vrider skildringen sig mot världens fasa, via ett avsnitt Amalfitano, där litteraturvetarna dras till staden Santa Teresa, vilket småningom blir en utförlig och hemsk skildring av kvinnomorden i denna mexikanska gränsstad, som väl egentligen heter Ciudad Juárez. Och så huvudstupa djupt ner i andra världskriget i ett annat avsnitt, som alla är längre än vanliga romaner var för sig. Man har förstått detta tidigt, att någon roman är det knappast, det är en slags mångstämmig textmässa som lämnar genrerna övergivet otillräckliga. Bolaño är ett fenomen som kan förtäta sig i lyriska partier eller filosofiska små essäer eller större historiska utflykter eller psykologiska miniatyrer eller vad som helst, alltid med utsökt precision och originalitet. Det gör att man ofta tror sig läsa olika författare, förutom de olika karaktärerna i boken tycks det finnas en skuggvärld av olika karaktärer bakom pennan. Bolaño och 2666 är ett konglomerat. asa i en öken av leda. Den paradoxala meningen är Baudelaires och den är satt som bokens motto. Största fasan är det väldiga block i boken (Brotten) som med klinisk exakthet och noggrant lugn skildrar de nämnda kvinnomorden. Det är naturligtvis vidrig läsning, men ändå lyfts man högt i sällhet över denna förmåga att ge den meningslösa grymheten en så meningsfull bild. Litteraturen gör allt meningsfullt, Bolaño gör verklighet av Imre Kertesz sluttanke efter Auschwitz. Att läsa 2666 är som tusen sidor av de allra bästa samtal, man håller sig aldrig till saken men lockas till tusen olika utflykter i tankehopp som bara den andre kan följa med i och som är vår stora och gemensamma lust. Världen är ondskans boning men att samtala om den är alltings mening. Och Bolaño hinner själv kommentera sin ofullbordade skapelse, i en av skildringens många litterära utflykter. Vad gör en stor och vad gör en verkligt stor roman? Den stora är fulländad, utan skavank, utan orenhet. Den verkligt stora är hemligheten och livet, den vet mer om dig än du vet själv, den gör dig bortom dig själv. Så som böcker gjorde när man just lärt sig läsa och såg upp från sidorna, förundrad över den främmande världen i sin kammare. Man ville helst återvända till den verkliga världen, där inne mellan pärmarna.