En mångsidig begåvning

Poeten, kritikern och litteraturvetaren Lars Bäckström har avlidit. Han föddes i Luleå 1925, pappa David var folkskollärare, övertygad antinazist och bildningsentusiast och ägare till en skrivmaskin. Den började Lars snart att skriva på, och redan som tioåring gjorde Lars tillsammans med en kompis tidningen Ditt och Datt, som kopierades i 25 exemplat och såldes på skolgården. Som gymnasist i början av 1940-talet publicerade han dikter i läroverkets tidskrift Bore. Den brådmogne ynglingen ville studera vidare och begav sig som 18-årig student till Uppsala, en stad som han i stort sett blev trogen resten av livet. Men barndomsmiljön ger ganska ofta avtryck i hans diktning. Om fadern har han skrivit en diktsamling, Dikten om David min far, och den snöiga vintern och den myggrika sommaren i Norrbotten kan han skildra liksom minnen från Luleå under kriget: - - - jag minns upplevelser i källare och skyddsrum, att mamma hade en unika packad med förbandsartiklar, tvål, choklad eller annat att ta ner vid flyglarm och sedan överleva på efter flygangreppet - Den kom till användning en gång, vi satt en morgon inne i kriget och hörde någon gång det ryska plan som fällde bomber i vattnet vid Kallax. - - - Fast en morgon hade Flamman brunnit, fem var offren för attentatet, men de låg inte efteråt kvar i ruinen. Mitt första minne av Lars härrör sig från en kväll någon gång i slutet av 50-talet på Litteraturklubben i Uppsala, där han förde ett estradsamtal om den samtida litteraturen med en jämnårig poet, nämligen Sandro Key-Åberg. Båda var ?femtiotalister? och hade hunnit med att publicera flera diktsamlingar. Sandros första bok, Skrämdas lekar, kom 1950 och Lars debutsamling, Sammanfattning, 1952. En av Lars dikter från denna första bok börjar så här: Jag tror att dikter borde vara mera fria för att rymma verkligheten mera. Dessa rader låter som ett estetiskt program, som kanske förebådar Lars Bäckströms 1960-tal, då han tillsammans med Göran Palm och andra författare var med om att lansera ?nyenkelheten?. Denna riktning var en reaktion mot den svårlästa, elitistiska ?fina? lyrik, som dominerade på de stora drakarnas kultursidor. Lars ville i enlighet med den demokratiska nyenkla estetiken skriva lättillgängliga och verklighetsnära dikter. Motiv kunde sökas i vardagen, som till exempel ett övergivet frukostbord: En äggrand på vaxduken gör motstånd mot wettextrasan och den skrapande nageln, teblad sköljer över ytan av kopparnas bottensörja när de balanseras bort från bordet, en dammtuss har förenat sig med jord och blöta vetepuffar på sopskyffeln, barnets avslickade skolbröd med porerna tilltäppta av saliv och matfett finner sin befrielse mellan avdukartens tänder och tunga, i hans inres raffineringsverk sker hoparbetningen av salt och socker, söt och sur mjölk, omeletten, mjukosten och margarinet. Man kan ana att en och annan skönande höjde på ögonbrynen inför denna dikt, benämnd Efter frukosten. Den kom emellertid att bli Bäckströms mest citerade text och ett stående inslag i diktantologier. Även om den är en tidstypisk ?nyenkel? text, tror jag att den fortfarande kan läsas som ett ironiskt alternativ till de många svårtolkade dikter, som även dagens poeter producerar. Lars Bäckström ägnade sig inte enbart åt nyenkla skapelser, han var en mångsidig begåvning. Han var mycket beläst och förtrogen med både klassisk och modern litteratur, inte minst engelsk sådan (han hade tillbringat ett par ungdomsår i England), han skrev en licentiatavhandling om Emily Brontë, han har ägnat sig åt T.S.Eliot och översatt George Orwell och Ted Hughes. Och jag minns också från Uppsala-tiden hur han kom till ett litteraturhistoriskt trebetygsseminarium och diskuterade sin bok om Erik Lindegren. Han gjorde en stor insats som redaktör för Ord och Bild under åren 1962?1970, en tidskrift som han var med om att radikalt förnya till ett debattforum för samtidens konst och litteratur, och som vågade ta upp så brännbara ämen som homosexualitet, kvinnoförtryck, pop och pornografi. Kungen lämnade liksom många andra chockerade läsare garantföreningen, men man fick nya läsargrupper i stället. Lars Bäckströms verk är väl dessvärre bortglömt i dag trots hans många skrifter och kulturpolitiska insatser. Han är värd att uppmärksammas med en ingående studie, en biografi eller avhandling, som skulle öka vår kunskap om det litterära klimatet i Sverige under senare hälften av 1900-talet.