Fallvatten"Översvämningarna är massiva utefter Lule älv. Klockan 07.58 bröt vattnet igenom. Situationen har gått överstyr och enligt räddningstjänsten har svenska myndigheter bett om internationell hjälp."
Ovanstående utdrag är hämtat från en av Barents Rescue 2011:s krisövningar. Det handlar alltså om ren fiktion. Ändå skvallrar citatet om en rädsla. Oron över ett större dammhaveri existerar alltjämt i Norrbotten. Så sent som på 1980-talet slog en fiskare larm om ett läckage i den gigantiska Suorvadammen, vilket förhindrade en annalkande katastrof. På detta följde en mängd skriverier och utredningar. I de flestas medvetanden väcktes också frågan: vad skulle egentligen hända ifall de väldiga fördämningarna brast?
I dag får vi svaret. Efter att en gång roat och underhållit med succéromanen Populärmusik från Vittula är Mikael Niemi tillbaka. Denna gång med en katastrofskildring som väcker just oro.
Den nya romanen Fallvatten tar sin början norr om Porjus. Regnet har öst ner i flera dagar och Lule älvs enorma vattenmagasin är fyllda till bristningsgränsen. Plötsligt sker det ... De enorma krafterna släpps fria! En gråblå ström pressar sig genom betongen. Den första dammen vittrar sönder som ett torrt kex. Inom ett dygn ska Vuoksajaure, Alemusjaure och Akkajaure förvandlas till gigantiska rykande vattenfall.
Mikael Niemi har aldrig ägnat sig åt att mäta upp färdsträckor. Inte heller denna gång. Trots formen flyter den rapsodiska berättelsen med vattnet. Den utspelar sig under en enda dag i Norrbottens skogsland, och drar fram med en våldsam intensitet. Mycket lite tid ödslas på listliknande beskrivningar och kliniska förklaringar. Här finns ingen tradig science ficition-mystik. Fallvatten är heller ingen pamflett mot global uppvärmning. Återstår gör bara stilsäker komposition och totalt fokus på situationen. Ur den aspekten påminner historien om Antti Keksis rappa kväde om islossningen i Torne älv som nedtecknades redan 1677.
I romanens första tio kapitel presenteras ett tiotal karaktärer som alla binds samman av katastrofen. Därutöver plågas samtliga av existentiella bryderier. De är osäkra på sig själva och sina relationer. De är livströtta och vilsna i samtiden. Man följer de drabbade genom förödelsen, på jakt efter ett nytt liv. Somliga övervinner problemen och får upp huvuden över ytan. Andra kollapsar känslomässigt och försvinner ner i malströmmen. En vacker kontrast dras mellan att finna sig välsignad, och hjälplöst förtryckt. Kanske är detta pojkarna och flickorna från Vittula som vuxit upp? Niemi vill onekligen vispa ner "förr" och "nu" i en enda slamrig virvel.
Fallvatten opererar på flera plan. Först och främst sjungs ett osentimentalt rekviem över författarens Norrbotten, varken överdrivet romantiserande eller typiskt vemodigt. Sedan finns, som i alla katastrofromaner, en underliggande civilisationskritik, samt ett lika bärande spänningselement. Det sammanhållande kittet är dock författarens oefterhärmliga språkliga berättarglädje. Niemi lyckas varva betraktelser över mänskligt fördärv med spända ögonblick av lyrisk och emotionell skönhet. Och det är själva klangbotten, berättarens unika förmåga att fantasifullt greppa tag om aktuella trender och händelser för att förflytta dem till en nära framtid som halvt är förutsägelse, halvt satir.
Variationerna, från fågel- till fiskperspektiv, blottlägger dessutom det rent vackra i ödeläggelsen. Ensam i en snart vattenfylld bil sitter Adolf Pavval med Ipodens snäckor i öronen. Medan han sjunker mot sin snara död låter han en jojk av Simon Issát Marainen strömma genom kroppen. På toppen av ett flytande hus, mitt på älven, sitter samtidigt Lovisa. Hon stirrar ner i den läckande och guppande husbyggnaden, i hopp om att få sin på något verktyg eller hjälpmedel. Plötsligt fastnar blicken vid en bokhylla med sommarläsning, Sara Lidman, Gunnar Westrin, Lars Noréns bibeltjocka dagbok. Det är precis så att hon hinner uppfatta hur Populärmusik från Vittula dränks av vatten, på väg att sköljas bort.
Bilden är talande. Niemi distanserar sig från den glättige berättare som han av många anses vara. I stället söker han sig mot en mörkare, mer dramatisk sfär. Närmare slutet, när romanen och vattnet är beredda att ta itu med Luleå, svartnar bilden ytterligare. Muntra inslag blir allt svårare att finna. I stället bjuds post-apokalyptiska motiv, med stillastående bilköer och uppvisningar i bristande medmänsklighet. Människan faller på sin egen enfaldighet. Den sista orten att utplånas måste onekligen bli Luleå.
Bilderna av ett sjunkande samhälle ger också Niemi fria tyglar att utöva sin lyriska talang. På ett ställe heter det:
"Sov man inte blev man utan skiljetecken i livet. Dagen bara fortsatte, en oändligt lång mening som aldrig avbröts. En strömmande älv som bara rann och rann, som aldrig gick att stoppa. Om han bara kunnat bygga en damm inom sig. Kunnat stänga dammluckorna inför natten. Så det blivit tyst."
Metaforerna är många, och alldeles uppenbart vägda på guldvåg. När de är som bäst tycks de vara adopterade ur själva landskapet. I Fallvatten kan man tala med en "knarrande röst som när man täljer i trä", den mörka ytan på en kaffekopp kan skimra som "ett ytterst tunt lager diesel" och paraplyer kan ses spridda över en älvstrand "som svampar i en bok av Elsa Beskow." Vid ett tillfälle filosoferas det över någon sörländsk sommarstugeägare: "Hette de Lagerqvist? Lindegren? Något trädaktigt som inte växte häruppe, som aldrig skulle klara vintrarna".
På detta vis låter Niemi det visionära och det vardagliga mingla, effekter produceras i skiftningarna mellan komiskt och storslaget. Utan att gå in på om detta faktiskt är Niemis främsta bok måste jag konstatera att Fallvatten är en obeveklig, mäktig, djup spänningsroman som jag helhjärtat vill rekommendera.