Det blåser snålt runt fjällen när vi närmar oss Tromsö - Porten till ishavet, Nordens Paris. Planet skuttar fram, rycker till åt sidorna, studsar fram i luftgroparna. Vi känner att vi lever men vi kommer ner och ett intensivt dygn kan börja. Vi i det här fallet är Norrbotten Big Band och ett 30-tal privatpersoner, musikfans, jazzvänner, som i lördags tog chansen att åka med det chartrade planet med destination Barents Jazzfestival. Festivalen hålls för första gången och Norrbotten Big Band, tillsammans med musik- och hiphopkollektivet Blacknuss, är inbjudna. En promenad i denna vindpinade men vackra stad och vips är man inne i den vänliga nordnorska stämningen. Vi kliver nämligen in på värdshuset Skarven, en klassisk krog nere vid en av kajerna i Tromsö. En expedition till Tromsö måste börja här, åtminstone har alla mina resor till Tromsö börjat och slutat på Skarven. Vid ett bord sitter ett gäng fina gamla damer och pratar semesterminnen, några av Tromsös tröttare medborgare sitter och dricker lunch, barnfamiljer fikar och tar en kaffe. Klockan är tolv och lokalen är fylld av gemyt. Naturligtvis tänker man, varför, varför finns inte denna stämning i Luleå? <SPAN class=mr>Moderna tider </SPAN>Nu är det moderna tider även i Tromsö, folk dricker sina latte och macciato men Tromsös klassiska Mackpils behåller ändå sin dragningskraft på ung och gammal. Jag går längs kajen och för en stund kommer Barentssamarbetet och jazzfestivalen i bakgrunden. Jag förflyttas tillbaka till 1920-talet. Jag kan se en ung Gustav Hedenvind-Eriksson strosa fram längs kajen med alla fångstfartygen som provianterade för de långa resorna till Spetsbergen. Hedenvind kom sig aldrig iväg, han blev sjuk och fick åka hem till Sverige och bli svensk författare istället. Knappt 20 år tidigare, runt sekelskiftet 1800 - 1900, växer den unga flickan Sara Fabricius upp här - en barndom som hon senare ska skildra i flera av sina böcker, skrivna under pseudonymen Cora Sandel. Böckerna om Alberte och Jacob och Kranes konditori är romaner som fortfarande fängslar sina läsare. I en bokhandel hittar jag två norska favoritpoeter, Stein Mehren och Geir Gulliksen, den förste gammal och den andre ung. Allt hör ihop, tänker jag när jag sitter på kafé och läser och bläddrar. Ett par rader bara, först Stein Mehren: Alt står skrevet, verden er en åpen bok Den siste horisonten leser du under en sten Sedan Geir Gulliksen, några timmar musiken exploderar: Her er vi. Det är natt. Vi kommer hit og forsvinner igjen, og slik de elskende forlater hverandre skal vi forlate hverandre alle sammen, slik verden sikkert også forlater oss til slutt. I musik som i poesi är det gung och rytm som gäller. Geir Gulliksens dikter svänger och griper tag. Nere i konsertlokalen Driv pågår repetitioner och soundcheck. Storbandet och Blacknuss, som kommit flygande från Stockholm via Oslo, möts igen. Lokalen är mindre, tätare, lite annorlunda än deras tidigare spelställen. <SPAN class=mr>Bjälkarna i svängning </SPAN>Vi vet det inte ännu, klockan är bara fem på eftermiddagen, men konserten på Driv sent på lördagskvällen ska bli en ren och skär funkfröjd. De flera hundra år gamla träbjälkarna kommer att komma i självsvängning och publiken ska skrika efter mer och mer. Driv är en studentklubb och redan från början gungar konserten igång med varma rytmer och ett storband som tycks släppa loss lite extra. Det svänger nåt alldeles grymt, Blacknuss eggar på och ADLs ordkaskader övergår ibland i rena improvisatoriska verser som fångar in glädjen och svänget i rummet. Vi är väl runt 250 personer i publiken och jag ser bara leenden och gungande kroppar överallt. Den goda stämningen fortplantas in i storbandets musiker och kommer ut igen i form av sköna toner. Allt blir förklarat, vi är alla religiösa, vi hör ihop; musikerna på scenen, vi i publiken, en enda kropp, en skön gemenskap. Ute på Tromsös nattgator, på väg hem till hotellet, går jazzfestivalens general, Eirik Braein Gikling omkring och myser, hans första jazzfestival närmar sig slutet och han är helnöjd med hela programmet och framför allt konserten med Norrbotten Big Band och Blacknuss. Lars och Lena Carle från Övertorneå, var två av det trettiotal norrbottningar som tog chansen att följa med till Tromsö. De är småbarnsföräldrar och det här var deras första helg utan barnen och de, liksom vi andra njöt av musiken, Tromsös vackra gator, krogen Skarven och känslan att vi alla hade fått göra en kort resa fylld av upplevelser och möten. På vägen hem minns jag ADLs fascinerade blick på Håkan Broström när han gick igång med ett särskilt inspirerat saxofonsolo. Livet här uppe i nordanlandet kan sannerligen vara vackert!
