En nära årslång kompositorisk exkursion i nära samarbete med storbandet har resulterat i ett varierat men suveränt sammanhållet konsertprogram, fyllt av djärva musikaliska språng men genomsyrat av respekt för den musikaliska tradition som storbandsmusiken alltför ofta anklagas för att ha kört fast i.
Att gänget på scen ej tillhör de fastkörda bevisas redan i inledande Monolithos med dess lustfyllda korsande mellan välbekant storbandsgung och poetiska friformsutflykter, och alltmedan kvällen fortskrider och det förment välbekanta skruvas åt mer och mer låter jag snålvattnet flöda i entusiasm över det raffinemang med vilket Danemo handskas med storbandets resurser, hur han gång på gång med förrädisk lätthet skiftar fokus och överraskar med udda rytmer och klangkombinationer. Allt spetsat med glimrande soloinsatser vilka jag av utrymmesskäl avstår från att närmare beskriva. Ni bör vid det här laget vara medvetna om virtuositeten hos storbandets solistkader.
Allra häftigast blir det vid de tillfällen när NBB-konsortiet kränger av sig jazzuniformerna och agerar som den fullfjädrade konstmusikensemble de ju faktiskt är. Som i Prelude, där originaliteten i 60-talets tv-deckarmusik lyfts fram utan att det hela någonsin urartar i lättköpt pastisch eller tröttsamma spänningsklyschor. Danemo själv fipplar på med klaustrofobiska elektroniska klanger medan pianisten Adam Forkelid och trummisen Konrad Agnas plinkar och rasslar järnet och Christian Sperings stråkdrivna kontrabas gnisslar lika olycksbådande som dörren till en av dessa ensligt belägna ladugårdar där lik brukar påträffas i gamla tv-deckare. Värd att nämna är också Woodlands, ett stycke modern kammarmusik för schamanaktigt besvärjande kontrabas, två mörkt brummande basklarinetter och tre orosfyllda flöjter. Fäbodmystik på hög nivå!
Annat håller sig mer tydligt inom jazzfållan utan att ge avkall på experimentlustan. Even in the odds är klassiskt Coltrane-gung och vänner av mer bastant storbandsbröt får sitt lystmäte när Robert Nordmark anför styrkorna i Antoine, en rivigt elefanttung, försenad födelsedagshyllning till den för jazzens existens omistlige instrumentkonstruktören Antoine-Joseph ”Adolphe” Sax, saxofonens skapare, som i fredags skulle ha fyllt 201 år. Grattis i efterskott!
Ur gåshudologiskt perspektiv är annars kvällens höjdpunkt den ljuvliga Hedvigsnäs där minnet av barndomens somrar återkallas med lust och fägring stor. Adam Forkelids elfenbenshantering och det hymniskt återhållsamma blåset är inget annat än under av lyrisk varsamhet; som att ligga i gräset och med barnets ögon följa sommarmolnens långsamma metamorfoser.
Därefter kan vi avrunda kvällen med underbart mångfacetterade Ember som bland mycket annat rymmer den redigaste dos elektronisk ljudutforskning jag kan erinra mig ha hört i ett storbandssammanhang. En fin avslutning på en magisk kväll som genast får mig att sukta efter nästa inspirerande möte mellan kompositör och storband!
Kuriren rekommenderar
Läs mer: De hade högst inkomst i din kommun.
Läs mer: Kändisar som håller på Luleå Hockey
Läs mer: Världskändisarnas udda besök i Norrbotten.
Läs mer: 14 personer du inte visste är från Norrbotten
Läs mer: Här hittar du samtliga fastighetsaffärer
Läs mer: Här hittar du samtliga artikelserier
Väder
Hitta prognoser med vår väderservice
Mer vädernyheter på Kurirens väderblogg
Vill du se Kurirens senaste nyheter i ditt facebookflöde - gå in och gilla Kuriren.