Än tydligare blir det att detta gränsland har mycket att berätta när sångföreställningen Kysstid på Luppioberget drar igång.
Högst uppe på det sägenomspunna berget, på en enkel spelplats med andtagande utsikt över Torne älv, framförs sånger och texter om våra minnen, de korta och de långa. Mellan sångerna, som framförs av en liten kör på sju personer samt av sopranen Carina Stenberg, läser Bengt Pohjanen sina texter. Meänkieli och svenska varvas i både sånger och textläsningar. Kaj Chydenius vackra melodier är folkliga med tydlig tornedalsk karaktär.
Sångerna är, som Bengt Pohjanen säger i föreställningen, ”passager till en annan tid i tiden”. Bara det uttrycket i sig skapar den känsla av magi och saga som präglar föreställningen. Men därtill bidrar också sånger som den om ljuset utan afton, Illaton valo, sagan om Valodja från Novgorod som letar efter äpplet som ska ge honom den vackra Barbara och reflektionen kring minnet som väcks av ett gammalt foto med en ung pojke och flicka på en klippavsats, En kysstid på Luppioberget.
Talet om våra korta och långa minnen är inte helt enkelt att på en gång förstå men långsamt växer en känsla av förståelse utan ord. Så ska det nog vara med en del saker, att vi förstår mer med vår känsla än med vårt förstånd.
Kören sjunger enstämmigt, lika enkelt och naturligt som spelplatsen. Några av körmedlemmarna har solopartier där de med frimodighet förmedlar sin känsla för texterna. Samuel Aasa gör ett mycket kompetent arbete vid pianot och bär sångarna genom hela föreställningen. När Nikkaladottern Carina Stenberg sjunger Tätä rantaa saan asustaa/Denna strand får jag bebo är det så vackert så att man kan gråta av rörelse.
Denna sångcykel är ett smakprov av en kommande opera som Bengt Pohjanen och Kaj Chydenius arbetar på. Den har arbetsnamnet Kvänlandsoperan och planen är att den ska kunna sättas upp på Luppioberget sommaren 2015. Den vill jag inte missa! Det känns lika viktigt som att inte missa sin ”kysstid” – den kan vara kortare än man tror.