En magisk berättelse till sist

Jeppe super, och alla frågar sig varför? Uppmärksamheten kring P O Enquists självbiografiska roman Ett annat liv utvecklade sig långt innan den släpptes till en terapeutisk omfamning av författaren som den intressante suputen. Den mediala enigheten knöt in honom i säcken som den fallne syndaren, dubbelt intressant att rädda ur syndens garn än något vanligt dussinfyllo. En ljuvlig medkänsla fyllde såväl rörliga som stilla medier, underbart tröstande och självbelåten. Men det är ingenting man kan göra något åt. Dit den mediala tyfonen blåser, blåser den om så hela världen vill annorlunda. Så synd därför om alla som nu närmar sig hans bok som enbart en alkoholists självbekännelse. Det stämmer ju bara till mindre del. Framför allt tror jag den handlar om hur man fyller en alltmer meningslös framgång med innehåll. På toppen av karriären, trettiosju år gammal - det är som om Tegnérs svartalfer sätter åt honom och han går in i mjältsjukans tvivel.
Det började ju så bra, hur kunde det gå så illa? De orden upprepas som mantrat genom hela skildringen, från barndomens Hjoggböle till de isländska lavafälten där den närapå ihjälsupne Enquist vacklar omkring i natten, på rymmen från en mycket avlägsen tork. En säregen berättelse om hur det går för en snällhetens och begåvningens inkarnation. Först allt väl i händer, därefter käpprätt ner i spriten. Men inte förrän runt sidan 280. Den smyger sig liksom på i en skildring som länge, alltför länge tycks lida av en beröringsskräck inför det egna. Detta ständiga "han" som är Enquists standardterm för jaget. Det tar lång tid innan "han" hinner fram till "jag", närmare bestämt när "han" kommer till Uppsala och träffar sin samtid i form av en mycket ung Lars Gustafson. Ännu bättre blir det i Berlin, där han skriver färdigt sin lysande idrottsskildring Sekonden.
Och mot slutet av den del som kallas In i mörkret då tar "hans" självrannsakan fart på allvar. Ingen kritisk distans, ingen intellektuell fingerfärdighetslögn återstår till sist. Bara förödmjukelsens slut, på botten av alla behandlingshem, dock aldrig övergiven av familj och vänner, men väl av sin egen briljans i bortförklaringar. Emellanåt är det ändå förskräckligt roligt, eller infernaliskt. Som den scen där Enquist, på tydlig svenska, läxar upp dansaren Nurejev i den parisiska representationsvåningen. Nurejev har satt sig på katten Augusts favoritplats i soffan och håller pladdrande monolog. Eller i beskrivningen av läkarkårens professionella handlag att skriva ut olikfärgade lyckopiller, även violetta, vars enda verkan är att de ger en intressantare abstinens. Strax innan vändpunkten har berättelsen det där draget där ingen konstruktion, ingen beräkning eller stil gäller längre. Den utvecklar magins kraft och lyfter, lämnar allt bakom sig och gör sin rannsakan till en uppenbarelse. Den är då, som ni säkert förstår, mycket stor litteratur och för sådan gäller andra regler. Den främsta är att låta sig utsättas för den, att läsa den.