En magishow utan rätta gnistan

Ljuskäglorna sveper över den omgjorda Rivierahallen och bländar. Miljontals kronor har gått åt till att pimpa upp lokalerna, återstår att se om investeringarna ger återbäring. Det verkar dock så, hittills har över 10.000 biljetter sålts. Ensemblen består av ett 30-tal akrobater, flera av dem från Las Vegas och Cirque du Soleil. Det konstgjorda åskvädret dånar så att det spänner i öronen. Dramatiken är fullödig. Bitvis. Tricksen fascinerar. Också bitvis. Det gränsar dock med jämna mellanrum till lite väl genomskinliga magikonster. Historien vilar i berättelsen om den mäktige trollkarlen Prospero som tillsammans med sin dotter lever landsförvisade från sitt rättmätiga herradöme Milano. Under tiden som de levt berövade har Prospero övat upp sina magiska krafter, hela tiden med tankar på hämnd mot den bror som en gång förrådde honom. Originalföreställningen är pumpad på symbolik, i Rivierahallen har de djupare poängerna satts åt sidan för att istället leverera en hejdundrade show. De inledande scenerna med de strandsatta männen som hoppar över publiken får en att dra efter andan. Samma sak under mötet mellan Neapels son Ferdinand och Prosperos dotter Miranda. Deras balansakt högt uppe i luften i en fängslande trapets är lika vacker som en nagelbitande uppenbarelse. Stormen tappar i fart och i dialog ibland. Karaktärernas scener går på tomgång. Prosperos tal till publiken om magins väsen känns väl långdraget och inte särskilt trovärdigt. Det är underhållande, men alltför ofta en tunn upplevelse.

En magishow utan rätta gnistan

William Shakespeare skrev Stormen för nästan 400 år sedan. Nu, 2008, har producenten och showbiz-mannen Robert Bronett tagit samma berättelse och gett den en ny inramning. Det är fläskiga specialeffekter, signerat Mark Parker, avancerat ljus av Palle Palmé och magi av Peter Varg.