För ett antal år sedan och en tidig morgon (eller mycket sen natt) under ett Luleåkalas, kom jag i diskussion med en ung tjej som envist hävdade att: hon aldrig såg några filmer som var gjorda före 1970 och att hon absolut aldrig heller såg några filmer som var filmade i svartvitt.
Jag påpekade att hon då tillät sig att missa bra mycket sevärd film, men det struntade hon i. Ingenting före 1970 och inte heller något i svartvitt!
Finns hon kvar så struntar hon då säkert i denna film som heter The Artist, eftersom den är filmad i fullständigt gloriöst svartvitt av Gullaume Schiffman. Och det är ju synd.
The Artist är en smakfullt ljuvlig fransk bagatelldelikatess, som det är mycket svårt att värja sig mot om man säger sig vara cineast (eller åtminstone modest intresserad av film).
Den översköljdes nyligen av ett regn av Oscarstatyetter; bland dem Bästa film och Bästa manliga huvudroll och det kan ju diskuteras om den är värd den. Jag menar då: The Artist är onekligen förtjusande, originell och fräsch som en nyponros, men Oscar är ett betydelsefullt pris och jag vet inte riktigt ändå om den äger den dignitet som en flerfaldig Oscarvinnare bör vara innehavare av.
Dock är den ändå riktigt, riktigt bra. Men varför man inte också överräckte en speciell liten Oscarstatyett till den fullständigt oemotståndliga lilla Jack Russell-terrier, som kreativt spelas av Uggie, anser jag bara som ett helt oförlåtligt tjänstefel.
Den hunden påminner väldigt mycket om terriern Asta, som förekom i den blandning av komedi och kriminalfilmer som spelades in på 1930-talet under samlingsnamnet Den gäckande skuggan, efter Dashiell Hammets ursprungsroman och med William Powell och Myrna Loy i huvudrollerna.
Jovisst ja: jag glömde visst att säga att The Artist är en stumfilm. Ovedersägligen så. Folk talar och vrålar av skratt. Men ingenting hörs. Textskyltar dyker upp när det behövs. Annars glömmer man väldigt snart att det är en stum film (när såg man senast en nytillverkad sådan? Förmodligen 1976, när Mel Brooks gjorde succé med Det våras för stumfilmen; före den - Charles Chaplin i Moderna tider, från 1936. Han var den ende från stumfilmseran som envisades att hänga kvar så länge med den gamla tekniken) och låter sig villigt besegras av det effektiva, men aldrig särskilt överdrivna, kroppsspråket.
The Artist utspelar sig i brytningstiden mellan stumfilm och ljudfilm; 1927 och några år framåt. Den store matinéhjälten är Jean Dujardin i rollen som George Valentin (uppenbarligen kalkerad på Douglas Fairbanks och Rudolph Valentino) vars stjärna dock sjunker betydligt när ljudfilmen etablerar sig och han glider in i en djup depression.
I stället är det en ung tjej som Valentin var med och puffade fram, Peppy Miller (den argentinska skönheten Bérénice Bejo), som slår igenom på bred front och avlöser honom. Men: hon bryr sig om den svårt självömkande Valentin och hjälper honom aktivt till en comeback.
Man kan tala om hybrid mellan gamla fina klassiker (från före 1970!) som Singin’In The Rain och En stjärna föds, med referenser till både Sunset Boulevard och Citizen Kane också.
Men det är bara bonusgodis för de seriöst filmintresserade. Det vitala är att The Artist är en film fylld av kärlek till filmen som uttrycksform: med action, kärlek, skratt och tårar.
Addera James Cromwell, John Goodman (uttryckligt avmagrad) och Ed Lauter i finmejslade biroller. Samt hunden som jag bara blev så blixtförälskad i.
Och vad ni då har är en helhet som mycket väl kan göra er - både melodramatiskt mållös och lämpligt stum av beundran.
Då vet ni. Vad som gäller.