Färgen representerar allt från frihet till kreativitet, solvens och stabilitet. Färgreferenserna är många. Till och med planeten vi bor på kallas den blå. Atmosfären ovan molnen får sin färg då solens ljusstrålar bryts i densamma.
Vintertid lever vi i ett blått skymningsland. De gånger solen lyckas sega sig över horisonten och med sitt ljus bana väg igenom det blygrå molntäcket och det blå lufthavet, bestryker den trädtoppar och husgavlar i komplementfärgen orange. Grårosa klanger sveper som penseldrag över snötäcket och förlorar sig i ultramarina skuggor.
Blå dager är det bestående intrycket jag upplever när jag går runt i Lennart Holmboms utställning på Konstgillet i Boden.
Det blå i ljuset dominerar målningarna oavsett om det är vinter- eller sommarmotiv. Detta beror på den imprimitur, det vill säga den infärgade grund, han målar på men också på det faktum att han är en god iakttagare. Ljuset här i norr, själva atmosfären mellan motivet och målaren, drar mot blått.
Man skulle kunna karaktärisera Holmboms måleri som impressionistiskt. Han är en ljusets och stämningarnas målare.
Det råkalla snögloppet piskar i ansiktet på betraktaren som går efter Kungsgatan ner mot järnvägsstationen i Boden. Gatlyktorna lyser upp fasaden på Café Cecil, i folkmun kallat Blodiga yxan. Bakom en översnöad bil skymtar man i yrvädret Snusfrökens hus. Målningen filtrerad genom ett subjekt blir sannare än den objektiva verkligheten, poesin överträffar den. Samma bild finns även i en gicléeupplaga, det vill säga digitalutskrift, fast i ett mindre format. Här kan man konstatera att storleken faktiskt har betydelse. När formatet förminskas förloras något. För att inte tala om komplikationerna med färgåtergivningen där digitala och analoga färgsystem inte korresponderar med varandra. De två gicléebilderna från Edeforsgatan efter oväder är mer lyckade. I dessa bilder är formaten och färgåtergivningen bättre anpassade efter originalen.
Det blå skymningsljuset är starkt representerat i många av Holmboms vinterbilder. Man kan nästan höra nyisen sjunga när den lägger sig eller råma när den bryts upp över Bläsaviken där han hämtat en del av sina motiv. Det blå förnims även i sommarnattens förtätade stillhet i bilden Spegling med en lätt och långsam dyning över vattenvidden. En orange förtöjningsboj guppar lojt i den ljusa juninatten. Han är träffsäker i stämningsbilderna. Det är ett bra och rutinerat men förutsägbart måleri.
Några bilder pekar på en intressant nyorientering. Framförallt upplever jag det i målningarna Från Hamnholmen och Vintersol där den fria skissartade färgpåföringen får luften att vibrera i bilderna. Den sistnämnda är snudd på abstrakt i komposition och färgerna blir det centrala i bilden. Som betraktare blir jag i hög grad medskapare då mycket av formen bara antyds och det är upp till mig att fylla i linjerna.
Andra bilder, Macken och Grinden, fokuserar på intressanta kompositioner där tingen inte är det centrala utan de skuggor de kastar in i bildplanet. Det blir som med Platons grottliknelse, det verkliga ligger utanför varseblivningarnas sfär, det vi ser är bara skuggorna det kastar. Genom den poetiska gestaltningen kan vi möjligen förnimma något av sanningen.