En litteraturens ensamarbetare

Gun-Britt Sundström - återkomsten. Så känns det naturligt att börja en text om översättaren, språkexperten, journalisten och författaren som i våras åter låg på bokhandelns diskar med två titlar under eget författarnamn. Den ena är en nyutgåva av Maken från 1976, den andra en ny och svårbestämd samling texter med titeln Bitar av mig själv. Samtidigt känns det helt vanvördigt att använda en av populärkulturens fraser. Dess böcker läser hon inte. För det har hon nog en alltför stor kärlek till och kunskap om språk. - Sinnet för språk är till en del medfött, sitter i hjärnan, säger hon. Jag hör till dem som har lätt för att stava. Den ena av mina barn ärvde det, medan den andra inte gjorde det. Sedan har jag förmågan att suga i mig främmande språk. Gun-Britt Sundström verkar gillar det reella och faktiska, är en studiebegåvning som gått i skolan före den allmänna grundskolereformen. Om studierna, en bland många andra viktiga hållplatser i livet, skriver hon i Bitar av mig själv. Som översättare till svenska gäller litteratur skriven på engelska, norska, och tyska, någon enstaka gång även fransk barnlitteratur. Under 20 år arbetade Sundström också som en av många med nyöversättningen av bibeln, Bibel 2000, till en modern naturlig svenska. - Det är min erfarenhet av gemensamt arbete med översättning, berättar hon. Det var väldigt roligt och inte prestigebundet. Utkasten till texterna blev bättre och bättre för varje varv. Annars tillhör hon litteraturens ensamarbetare, och det är som översättare hon skapat sig en lång lista i bibliotekens kataloger. Stram hållning
Många av dem är böcker för barn. Till exempel svarar hon för en rad titlar av den första ALMA-pristagaren Christine Nöstlinger och Max Velthuijs uppskattade svit om Grodan. Vad gäller litteratur för vuxna kom i slutet av 1990-talet en uppskattad nyöversättning av Cora Sandels romantrilogi om Alberte. - Översättarna blir mer och mer synliga faktiskt. De har kampanjat sig fram, förr hände det att romaner kom ut utan översättarnamn. Synligheten är bra - inom rimliga gränser, säger hon och antyder att det blev lite väl mycket tal om översättaren i samband med Albertetrilogin. Hennes egen hållning till hantverket är stram. - Jag är en väldigt pragmatisk översättare, vill vara orignaltexten trogen, rättar nätt och jämt sakfelen. Ordupprepningar reagerar jag på men man kan aldrig vara säker på om de inte är medvetet gjorda. - Grundgrejen med översättandet är att det är så spännande med språk, och själva hantverket. Att sy ihop det, komma på det rätta ordet. På listan finns även några egna bilderböcker från 1990-talet. En av dem, Pojken med Stålmansdräkten, kom att vara en av våra vänner under en tid. Författarnamnet Gun-Britt Sundström lät rejält, och berättelsen handlar om ett rejält moralisk dilemma av 1970-tals kvalitet; om att få vara en lekande pojke även i skolan. 1970-talet var också det decennium då Sundström slog igenom som romanförfattare med För Lydia och Maken. Omslaget på ursprungsutgåvan till Maken får mig att rysa av behag. Formgivningen är så tidstypisk med sitt svartvita fotografi och står för en tid när jämställdheten prövades i stor skala; något som vi yngre, vid den tiden i de tidiga tonåren, bara kunnat skörda vinsterna av. Lever tidens tankar
Den handlar om Martina, är berättad i jagform om ett förhållande där hon är den moderna och inte alls insmickrande flickig, medan han den mer konventionella. Tiden är 1960- och 1970-tal, båda är studenter och Sundström låter sina huvudpersoner leva tidens tankar om kärlek, parförhållanden och samhälle. Även här märker läsaren författarens kärlek till språk, hon låter sina karaktärer gärna diskutera det, men också den strama humorn och den vassa tanken, jag skulle vilja kalla det en idéroman där flickan står i förgrunden. Trots sin långa erfarenhet och att hon i hela sitt liv bott i Stockholm där media flockas är Gun-Britt Sundström ändå en rätt osynlig offentlig person. Måhända beror det på översättarjobbet, eller på att hon föredrar det litterära språket före det talade. På 1970-talet var hon på flera sätt synligare. Då hette arbetsplatsen Dagens Nyheter och senare Stockholmstidningen. - Vid sidan av arbetet i Bibelkommissionen medverkade jag som frilans mera sporadiskt som i DN under några år tills det plötsligt kom ett avsked på grått papper, säger hon. - När jag rest mig efter den första häpnaden vände jag mig till Svenska Dagbladet. Där skriver hon nu recensioner och ibland språkligt väl hållna, ofta skarpa humoristiska, texter om samhället runt omkring. I Bitar av mig själv har hon sammanfogat texter från då och nu till något som efter en genomläsning ändå på något märkligt sätt känns snarlikt en roman. Det är trots allt om den verkliga Gun-Britt Sundström det handlar, om yrket som språkbegåvning, om kvinnan som mor, modern som kvinna och om fakta före fiktion. Kanske beror det på det väl använda språket, kanske på att innehållet känns som en hälsning från framtiden till Martina i Maken.