Det stormar på kultursidorna. Var är den episka, högkvalitativa, storslagna romanen? frågade sig kritikern Jesper Högström i Expressen. Allt han såg var språkliga experiment från det litterära avantgardet, som nådde få läsare.
Och avantgardet var inte sent att reagera. Lars Mikael Raatamaa frågade sig efter några dagar i Aftonbladet: "När ska alla begripa att svensk litteratur är bättre än någonsin?".
Därefter har det strömskrivits i ämnet. Kritiker och författare bifaller och vederlägger i en rasande takt.
Men hur är det egentligen? Råder det en brist på episk samtidslitteratur?
Förlagen håller med
- Ja, jag håller med Jesper Högström, säger Karin Linge Nordh, förläggare på Forum.
Just bokförlaget Forum är intressant i sammanhanget. 2005 utlyste förlaget en tävling, med syftet att hitta just den "den stora svenska samtidsromanen". Resultatet blev nedslående. Inget av de inkomna manusen ansågs hålla måttet. Tävlingen stod utan vinnare.
- Vi ser en väldig brist på den typen av romaner. Publiken skriker efter dem. Avantgarderomanerna fyller absolut sin funktion, men det finns inget som hindrar att man har behovet av det andra: att stiga in i ett universum och följa med flera generationer av människor, säger Karin Linge Nordh.
- Kerstin Ekman, Göran Tunström - det är något sådant vi längtar efter. Någon som har den där förmågan. Någon som har förmågan att skriva Romanen med stort R.
Men alla håller givetvis inte med om detta. Johan Svedjedal, professor i litteratur på Uppsala universitet och regelbunden skribent i Dagens Nyheter, är försiktigt negativ:
- Möjligen kan kan man säga att det blivit en viss skiktning i den svenska litteraturen under de senaste åren. Kriminalfiktion och spänningslitteratur, en typ av samtidsdebatterande litteratur som man nästan förknippar med populärlitteraturen, har blivit viktigare.
- Då blir det en polarisering, man får en annan typ av litteratur som kan upplevas som mindre publiktillvänd. Det är två poler som nästan repellerar varandra.
Återkommande tema
Han instämmer inte helt i Jesper Högströms analys, och påpekar att det mycket har att göra med den svenska litterära traditionen:
- I Sverige är vi av tradition och tydlig medial logik osedvanligt inriktade på den unga litteraturen. Vi har ett väldigt stort intresse för litterära debutanter och unga författare. Däremot tenderar mer etablerade skönlitterära författare och fackböcker att hamna i medieskugga.
Har vi inte hört det vi hör förut?
- Jo. Hela kulturlivet har en beredskap för sådana här generationsdebatter. Och den beredskapen är ovanligt hög i Sverige. Så det är sant, det upprepar sig. Artiklar av den här typen skrivs, och ibland bryter debatten ut. För att det har liksom har mognat och många vill tala i frågan. Ibland leder det inte alls till någon debatt, säger Johan Svedjedal och tillägger:
- Den här diskussionen gäller ju i väldigt hög grad två tidningsredaktioner som är belägna i samma hus.