En litterär händelse

Stina Aronson Feberboken Författaren Stina Aronson har av eftervärlden tillskrivits en undanskymd plats som ödemarksskildrare och provinsförfattare, även om man på senare år upptäckt vilken betydelse särskilt hennes Hitom himlen (1946) haft för bland annat storheter som Sara Lidman. Men sanningen är att Stina Aronson genom hela sitt författarskap (sammanlagt 17 titlar mellan åren 1921?1952) var mycket kunnig om tiden och om de litterära idealen och sökte sig målmedvetet fram i sitt skrivande. Om detta har bland annat litteraturvetaren Caroline Graeske skrivit i sin doktorsavhandling Bortom ödelandet (Brutus Östlings förlag, 2003). Det var också genom den boken jag själv kom i kontakt med Feberboken, skriven under pseudonymen Mimmi Palm och utgiven 1931 ? den i mitt tycke kanske mest intressanta av Stina Aronsons böcker. Boken har inte gått att få tag på, bara genom fjärrlån i några få exemplar på landets bibliotek. Därför är det ingenting annat än en händelse när nu det nystartade bokförlaget Rosenlarv förlag, knuten till Södertörns högskola, väljer att ge ut Feberboken under författarinnans riktiga namn Stina Aronson. För samtidens läsare framstår boken som en föregångare till 1970-talets feministiska så kallade bekännelselitteratur, ifrågasatt och skymfad då ? hur skulle det då inte ha varit på 30-talet? Självklart blev Stina Aronson ifrågasatt av dåtidens kritiker som talade föraktfullt om ?kvinnlig bikt? och ?hysteriska monologer?. Men det är en medveten stilist som skriver Feberboken och Aronson blandar dagboksanteckningar, brev och skarpa iakttagelser med berättelser om verkliga möten mellan en drygt 30 år gammal gift författarinna och en 23-årig ung, oetablerad bohem med författarambitioner. Det är passion och oförmåga till verkliga möten och en kärleksfeber som darrar på och mellan raderna och det ?nya? sättet som hon väljer att skriva på förses med underrubriken ?stoffet till en roman?. Personerna bakom berättelsen går att identifiera. Det handlar om Stina Aronson själv och om Artur Lundkvist, en av de stora elefanterna i svensk litteratur, som snart står i färd med att firas med hundraårsjubileum. Porträttet av honom är inte särskilt smickrande ? erotisk och driftstyrd utan större respekt för kvinnan som människa ? men å andra sidan handlar det inte om honom. Stina Aronsons berättelse är större än så, lever genom seklerna, ständigt aktuell med ett kvinnligt subjekt som till sist väljer att gå sin egen väg, starkt påverkad av de älskandes olika syn på erotiken och sexualiteten. Rosenlarvs nyutgåva av Feberboken, försedd med ett förord av Ebba Witt Brattström, är inget annat än en kulturgärning. Nu kan boken återigen läsas. Gör det!