En litterär storm mot förenklingen

Det sägs att Sara Lidman slog igenom över en natt med sin debutroman Tjärdalen 1953. I boken tog hon ett mäktigt kliv tillbaka till byn hon en gång lämnat för staden och studierna, skrev på barndomens tungomål som smälte hon samman sin egen hemhörighet i en ovanligt rik tradition av muntligt berättande med den rådande modernismen. Resultatet blev ett alldeles eget språk som tog det litterära Sverige med storm. Sara Lidman var 30 år gammal. Plötsligt var hon mediernas byte, allt kring denna författare som vågade tänja så på språket tycktes intressant. Nyskapande debut Tider förändras, gör jämförelser svåra. Ändå är det inte utan att jag drar paralleller mellan Sara Lidmans och Jonas Hassen Khemiris debuter. För när han, 25 år gammal, 2003 debuterade med romanen Ett öga rött hände något liknande. Här kom den nu - romanen från Det Nya Sverige, där en ung författare med liv och lust vänder ut och in på språket för att huvudpersonen Halim ska hitta, inte bara sig själv, utan också sin plats här på jorden. Precis som i Sara Lidmans fall handlar det om ett nyskapande litterärt språk med oanade djup. Och det är ingen överdrift att Jonas Hassen Khemiri tog det litterära Sverige med storm. Plötsligt var han på allas läppar, intervjuades i tidningar, TV och på radio, kramades av kritiker, förläggare och läsare. Förlaget, som hade låtit trycka Ett öga rött i 2.000 exemplar och tröstande sagt att han inte skulle bli besviken om bara 1.000 såldes, fick gå upp i upplaga. Men den riktigt stora försäljningen kom när boken gavs i pocket - i dag har Ett öga rött sålts i 150.000 exemplar och är översatt till sex språk. Förortsromantik Tre år senare kom nästa bok, Montecore - en unik tiger. Även den hyllad av kritiker och läsare, nominerad till Augustpriset och i dagarna utgiven i pocket. Boken kan läsas som en kommentar till det som hände kring debuten, där många missade att huvudpersonen Halims identitetssökande, låtsasbrytning och förortsromantik inte var en självbiografi utan en reaktion på hela diskussionen om Det Nya Sverige. I Montecore får författaren Jonas Hassen Khemiri plötsligt en dag ett mail från sin försvunne pappas barndomskamrat Kadir. Han tycker att det är dags att sonen, som nu blivit berömd författare i Sverige, slår sitt kloka huvud samman med Kadirs och skriver en biografi om den berömde kosmopolitiske superfotografen som är författarjagets far. Kadirs språk är obeskrivligt, en blandning av fransk-arabisk svenska och en stor upplevelse i sig. Hans brev blandas med Jonas minnen från sin barndom till en berättelse om hur det är att flytta och växa upp i ett land som talar högt om tolerans och mångfald, men sällan om vardaglig rasism och främlingsfientlighet. Återigen är det upplagt för tankar och spekulationer om en självbiografi, men alla autentiska referenser och alla kängor som delas ut både mot författaren själv, mot kritiker och förlag, gör att man som läsare inser att Jonas Hassen Khemiri här försvarar sin rätt att som författare använda fantasin och berätta sina historier precis hur han vill. Mångfaldigt prisad Förra årets pjäsdebut Invasion på Stockholms stadsteater, en berättelse som tog sin utgångspunkt i Carl Jonas Love Almqvists läsdrama Signora Luna, blev också den en succé och medförde teaterpris till regissören Farnaz Arbabi. Själv har Jonas Hassen Khemiri prisats många gånger vid det här laget - bland annat med tidningen Vis litteraturpris och med P O Enquists internationella pris för unga författare på väg ut i Europa. Där befinner sig Jonas Hassen Khemiris böcker redan genom alla översättningar. Snart är det dags för Montecore att ges ut på franska. - Frågan är hur de kommer att översätta Kadirs franska låneord till franska, säger Jonas Hassen Khemiri. Ny teaterpjäs Just nu har han en "pratvecka". I dag ska han möta litteraturstudenter i Lund, i går var han i Märsta och pratade inför tolv pensionärer på biblioteket. Till veckan kommer han till Luleå och författarscenen Kontext. I förra veckan skrev han färdigt en teaterpjäs, hans andra i ordningen. Den här gången vänder han sig till Strindberg med ett drama som handlar om ett gäng elever och lärare som försöker ta över Strindbergs Ett drömspel och fylla det med egna historier. - Jag har sett mycket teater, men sällan något som funkar. Men när det väl har funkat har jag blivit helt drabbad, säger Jonas Hassen Khemiri, och pratar om pjäsers förgänglighet men också om direktheten. - Som romanförfattare får jag sällan vara med om när orden prickar läsaren. I en teatersalong däremot kan jag sitta och iaktta hur mina ord möter publiken, det är fascinerande. Ifrågasätter sin egen roll Hans egen förvandling från student - han studerade på Handelshögskolan och läste samtidigt litteraturvetenskap - till uppburen författare har gått fort. Sitt skrivande kan han inte sammanfatta i någon enda kärnfull fras, däremot ser han sina två romaner och pjäsen Invasion som en slags triptyk - tre delar som hör ihop. - Jag vill skriva mig ut ur förenklingen, så tänker jag. Arbetar hela tiden mot just förenklingen, både i mitt skrivande och i intervjuer. I Montecore låter jag Kadir attackera författaren, ifrågasätter min egen roll. Jag är så trött på den klyschiga bilden av författaren som sanningssägare, får våldsam allergi av det, säger Jonas Hassen Khemiri. Seglivad bild Pratet om honom som en äkta invandrarförfattare tycker han att han bemött tillräckligt genom Montecore som med tydlighet visade att han som författare är mycket medveten om vilka ord han väljer, något som inte alla förstod efter Ett öga rött, där Halim gjorde sitt bästa för att tala fel. Insikten gör berättelsen sorgligare, självbedrägeriet tydligare. Men bilden av den autentiske invandrarförfattaren är seglivad. - När Montecore kom ut skrev en recensent att nu har det kommit ännu en roman på Rinkebysvenska. Den recensionen har jag hängt upp på väggen.

En litterär storm mot förenklingen

Jonas Hassen Khemiri talar om sitt författarskap i Luleå. Och Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Marianne Söderberg drar paralleller mellan Sara Lidmans och Jonas Hassen Khemiris debuter.