I september 2008 kom det årets bästa skiva: Soft Airplane med Chad VanGaalen. Nästan tre år senare kommer uppföljaren: Diaper Island. Den är makalöst bra, den med. Kanske inte lika sensationell, rent subjektivt. 2008 hade jag aldrig hört honom, nu har jag hört allt han har gjort. Det här är hans fjärde skiva, och Soft Airplane är den bästa, men den här är näst bäst. Det är svårt att säga om jag gillat den här mer om jag inte hört honom innan. Men hela det resonemanget är ju högst akademiskt, så det kan jag lika gärna lägga ned, eller hur?
Det är mer elgitarr på den här. Och med elgitarr menar jag Sonic Youth-ska sådana. Som New Yorkkvartetten lät kring Bad Moon Rising och EVOL. Öppna ackord i annorlunda stämningar, med mycket reverb. Men VanGaalen spelar popmusik i jämförelse, och som sådan är den mer eller mindre felfri. Fortfarande vet man aldrig vad som väntar bakom nästa krök, låtarna är aldrig statiskt uppbyggda. Det finns inget som säger att efter ett varv vers kommer ett likadant till. Eller att refrängen är det man först trodde var refräng. Och det är konstant på rätt sida av vad jag uppfattar som pretentiöst i negativ mening.
Men influenserna lyser igenom ibland. Sonic Youth, såklart, men även Echo and the Bunnymen och Cure. Alltså, det gör mig inget, men den här skivan är inte lika fullständigt, galaktiskt, märkvärdig som den förra. Däremot är den en liten sol och de flesta andra skivor kan bara snurra runt i dess omloppsbana.