En liten prins på månen

När man längtar som mest efter natten, de svåra tankarnas fristad. Där i viken, på verandan, en timme efter midnatt, Lille prinsens skugga på månen! Så blir också natten lång och ljus, på det där stillsamt mörka men inte hotande sättet. Månljuset över viken lockar fram ett slags ljust mörker som jag inte klarar mig utan. Land, vatten och himmel flyter ihop. Lille prinsen är en ensam pojke som kommer till oss med hoppet. Han har rest långt, utifrån stjärnorna för att berätta en saga om hopp för oss. Kanske är han bara en sagofigur ur en fransk författares fantasi, Antoine de Saint-Exupéry, den mytomspunne som sköts ner över Medelhavet under andra världskriget. Kanske, kanske inte. Författaren och spaningsflygaren gav oss Lille prinsen och den pojken satt på månskärvan och kastade faktiskt ner lite mångrus i viken härom natten. Det är inget mer att säga om det. Allt var harmoni och stillhet. Det är fint när det ljusa och mörka går hand i hand.

En liten prins på månen

Sommaren, den ljusa tiden. Vi som älskar att vandra vemodets stigar har det kärvt nu. Det är natten och en skärva av månstenen som ger lite lindring i den flåsande hurtigheten. Dagen är en svettig sak, full med sol och skojfriska bad, människor som är glada på alla möjliga sätt.