Därför finns all anledning att hurra för Norrbotten Big Bands Into the woodland silence , tillkommet i lyckligt samarbete med två unga finländska bautatalanger, kompositören Outi Tarkainen och sångerskan Aili Ikonen; verket tar nämligen inte bara ett fräscht grepp på storbandsfenomenet från jazzologisk synvinkel, det tar också ett par duktiga kliv in i den samtida konstmusikens sällsamma terräng.
Att Outi Tarkainen endast var mellan 20 och 26 år när hon komponerade skivans åtta spår är bara det i sig häpnadsväckande; att hon också visar prov på ett enastående moget tonsättarhandlag parat med en nyfiken experimentlusta gör att vi nog törs se ljust på storbandsjazzen förnyelsebarhet.
Här leks på ett busigt allvarsamt vis med de jazzens formelement Tarkainen förefaller ypperligt väl förtrogen med, och som den självklaraste sak i världen låter hon storbandet - vars kompetens är så odiskutabel att jag avstår från närmare redogörelser - tvinna samman jazzens urbana smartness med de milsvida skogarnas tystnad för att sedan toppa anrättningen med Aili Ikonens rasande mångfacetterade röst, för vilken varken det spröda folktonanslaget, de coola jazzmanéren eller de ordlösa friformorgierna ter sig främmande.
Många av styckena, som inledande Oglütz och den folkvisenynnande Arco Iris , börjar enkelt nånstans i den vemodsmättade 50-talsjazz som Miles, Coltrane och kanske vår egen Lars Gullin lagt grunden till för att sedan snabbt slingra sig iväg till svindlande höjder av komplexitet; riktigt skruvat blir det i skivans drygt 17 minuter långa titelspår, en omtumlande resa genom en konstmusikalisk trollskog som förvisso är belägen på oändligt avstånd från den nostalgiskt museala storbandsjazzen samtidigt som stycket helt självklart hör hemma i storbandsgenren.
Det vore onekligen intressant att se Outi Tarkainen komponera för mer blandad ensemble, förslagsvis för den fusion mellan vårt norrbottniska storband och Norrbotten NEO som tagit små trevande steg framåt med blandat resultat. Något säger mig att hon nog skulle besitta den lyhördhet och förståelse för såväl jazzens som konstmusikens specifika väsen som erfordras för att ett sådant möte skulle kunna bli riktigt fruktbart.