En långt driven askes

I Palladios’ (ca 363-431) biografi över ökenfäderna - de kristna munkar och eremiter som under 300- och 400-talet levde i Egyptens öknar, och däromkring - finns berättelsen om Adolios. En man vars askes var så hård att "demonerna" inte hade mod nog att närma sig honom. När de såg hur sträng han var med fastan och självbehärskningen tvivlade de på hans mänsklighet och tog honom för ett spöke. En ljuvlig och komisk bild, särskilt om man beaktar den list och envetenhet som Palladios annars, i sin läsvärda men halvtokiga bok, tillskriver demonerna.När jag tänker på Nikanor Teratologens aforismsamling Apsefiston (2002), dyker den här bilden upp i huvudet. Inte bara för att den med sin titel anknyter till ökenfädernas tänkande, utan också för att boken beskriver en långt driven askes, låt vara med andra förtecken. Och nog kan pseudonymen Teratologen liknas vid ett spöke, som gäckat den svenska litterära offentligheten alltsedan debuten med Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992). Spökar gör han än.Samlade aforismer
På försättsbladet till Apsefiston anges titelns betydelse: "att man lägger bort all självaktning och intresse för andras uppskattning eller mänsklig ära. Det är ’en hjärtats enfald’, att man genom hård kamp utblottar sej själv, så att man utplånar den självupptagenhet som kännetecknar den oomvända människan" (ur Helladius Siljanus förord till Ökenfädernas tänkespråk). Aforismerna samlas under allittererande rubriker som "Asocial livsföring", "Ataraktiska betraktelser" och "Anakoretiska tänkesätt". Ökenfäderna hade stilla jublat över ansatsen, även om de nog skulle ha knorrat en del över avsaknaden på fromhet.Den munktillvaro som här beskrivs äger rum på den avförtrollade världens bakgård, i närhet till en nihilistisk modernitet, där människan blivit rov för sin egen natur och för utvecklingen. Det är en bok som går hårt åt samhällslögnen, maktens arrogans och massans godtrogenhet, men som inte heller skonar det egna subjektet, hur det nu ska definieras. Något jag finns inte i boken, men däremot ett "den": "Den önskar ingenting mer, utom att på något vis fortsätta med de små ord den lärde sej stamma fram för länge sedan, då ingen visste bättre... Vad som saknas den är måhända självkänsla, men är då inte detta också styrkan? en brist som öppnar för rämnandet..."Envar och ingen
Vem är "den"? Någon som inte hör hemma i samhället men som finner sig indragen i det, någon vars bortvändande aldrig är tillräckligt, det som finns där ute insisterar och fortsätter att sippra in, "den" är envar och ingen. Lika rå som Apsefiston kan vara i sitt hån och sina förkastelsedomar, lika frisk upplevs dess brist på inställsamhet gentemot publiken. Det är inte en bok man läser för att bli tröstad eller bekräftad i sin normalitet, men kanske för att beträda ett spår vindlande i utmarken: "Sök upp det mest hotfulla, tillägna dig det motspänstigaste, det som ligger mest fjärran från vad du upplever vara ditt skaplynne. Och slutligen: uppmana aldrig någon till något. Överlämna tryggt det kallet till oss kapsejsade folktribuner."