Man sveps in i handlingen som fångad av en av Motala Ströms vattenvirvlar. Det finns förvisso en dramatisk diskrepans mellan stadens yttre skönhet och livet som levs i den. Huvudpersonen, som aldrig får något namn, plågas av sitt banala jobb i matsalen på stadens sjukhus där hon arbetat trots att hon läst på universitet och gått en skrivarkurs. Hon kan inte tänka sig att bli bibliotekarie eller något som man bara blir för att göra något. Hon vill skriva, bli författare, ta sig långt bort från den enkla arbetarklassbakgrund hon kommer ifrån. Samtidigt har hon svårt för studenterna från medelklasshemmen som med sina färdigtänkta teorier om makt och kön vet precis vad de ska tycka, där hon betraktas som en förrädare av feministerna.
Samma krav på perfektion och total hängivelse finns också i hennes förhållningssätt till kärleken, av vilket slag den vara må. ”Jag har alltid dragits till det som är vackert”, säger hon.
Det står tidigt klart (ja, redan av titeln) att jagets fantasier om att bli älskarinna till en av de äldre läkarna på sjukhuset ska bli verklighet, men att det inte ska bli någon lycklig historia framgår på olika sätt. Det är knappast någon slump att staden, trots sin skönhet, beskrivs som om den är på väg att sjunka, byggd på gammal sjöbotten som den är, eller att hon och hennes älskare besöker en vernissage på Konstmuséet där svenska expressionister ställs ut.
Liksom i Bohmans debut kretsar berättelsen kring otrohet, makt och underkastelse. Men denna gång blandar författaren in ytterligare kort i leken, ett tydligt klasstema inte minst. Jaget, med sin skönhetspräglade estetik, tycker inte om arbetarklasskildringar därför att de alltid handlar om missbruk och elände. Själv kommer hon från en familj där man sköter sig och där man, även om man inte har råd att resa till New York eller Paris, i alla fall tar färjan till Gotland.
Vad det innebär att vara född i denna skötsamma arbetarklass är vad Bohman beskriver. Att bära ett arv som inte går att tvätta bort. Att aldrig riktigt få ordning på självförtroendet, känna rädsla för att visa vem man är, bli avslöjad som en bluff. Ängsligheten skymtar även bakom Norrköpings metamorfos från förfallen arbetarstad till uppstylad medelklassidyll, där det putsats på både fasader och inredningar men där en osäker bartender på krogen upplyser om att det tyvärr inte serveras riktig champagne.
Bohmans roman är intensiv, en utvecklingsroman, ett slags spänningsdrama, modern flanörlitteratur. Det skulle gå att hitta på många genrebeskrivningar som ändå inte riktigt räcker. Likväl blir resultatet inte lika helgjutet som senast, slutet känns lite för spektakulärt, jagets upplevelser och känslor ibland något övertydligt skildrade. Men liksom i Den drunknade visar Bohman sin skicklighet i att skriva fram stämningar. Hennes sinne för detaljer, som jag imponerades av i debuten, är inte lika bra - det är bättre. Det bådar gott för hennes kommande romaner som jag ser mycket fram emot.