En kvinna rannsakar sig själv i monolog

I vår skenheliga och ungdomshysteriska tid har detta redan marknadsförts som någonting häpnadsväckande och modigt. Temat är alltså inte självklart, utan ifrågasatt, skulle en gammal kvinna längta närhet, till och med kroppslig kärlek? Problemet med Maliss, eller Mari-Louise Parre, som hon heter, är historien. Hon blir aldrig kvitt sin bakgrund, hon har ett bitterhetens Jante inbyggd i sitt arv. I flera släktled, djup ner i självplågans valda fängelse. I den hålan får ingenting någonsin vara riktigt bra. Inga relationer får tillåtas fungera, det finns alltid en försutten möjlighet i varje val, och det alternativet tycks alltid vara det försvunna Shangri-la. Det egentliga livet blev en trasa. För män och kvinnor är det lika, en stark trohet mot roller som plågar dem. Kvinnorna är ändå de starkare, deras fängelse är mer väldefinierat. Maliss Parre är en rik änka och den mycket äldre maken var snäll, omtänksam och enkel. Hon rustar sitt hus och köper ny bil och längtar. Alldeles särskilt efter Urban Bockberg, hantverkaren som inte bara förtrollar hennes badrum. Boken är formad som en oavbruten, inre monolog. Det fungerar effektivt och inträngande, hon skalar av lager efter lager av ingrodd bitterhet, ånger, sorg över förspillda tillfällen. Ja, så länge skalar hon att man tillslut börjar frukta att ingenting blir kvar av själva löken. Sannerligen, arbetarklassen värsta bördor är dem de lägger på sig själva. Inte tro sig, alltid anklaga sig, odla oförätten som ett frodigt ogräsland. Skrattar du om morgonen får du gråta till kvällen. Värst är det att stiga över till andra sidan, att minnas armodet och själv bli delaktig av överflödet, som Maliss blir hos den förmögne Hälsingeåkaren Parre. Och ovanpå detta lägga samvetet att inte ha älskat honom lika mycket tillbaka. Utnyttjade hon rent av Parre, valde hon hans kärlek, förmögenhet och omsorg i en artonårsålder då hon borde valt den sanslösa förälskelsen? Hos Elsie Johansson finns inga arbetarklassens hjältar, bara människor som står ut bättre än andra. Och sveket ligger aldrig långt borta, Maliss sviker Parre när han verkligen hade behövt henne. Nej, hon är ingen sympatisk människa, men hon klarar sig, för det man inte dör av lär man sig något av. Sin ensamma kropp är en moralisk rannsakan, en frivillig Jobsprövning. Ibland tänker jag på Sandemoses skuldteman, de som verkligen gäller hur man levt sitt liv. Maliss spar ingen möda i sin rannsakan av Marie-Louise. Hon vinner hela världen, men förlorar så mycket att hon tillslut saknar sin kropp, sin vilja. Jag tvivlar att vår tids feminism kommer att hylla Elsie Johansson för detta sammansatta porträtt. Hon bekräftar dem knappast på någon enda punkt eftersom hon beskriver en kvinna som verkar fullt trolig och levande.

En kvinna rannsakar sig själv i monolog

Maliss heter huvudpersonen i Elsie Johanssons nya roman Sin ensamma kropp. En kvinna som gärna skulle vilja vara en glad änka eftersom hon längtar efter just detta tillstånd. Levnadsglädjen, kroppsglädjen och lusten att dela både tankar och liv med någon.