En kväll med starka intryck

Ibland är det bara svårt att sortera alla intryck även om man, liksom undertecknad denna fredag kväll, har fått vara med om en fantastisk musikupplevelse. Den ryske violinisten Zakhar Bron, har varit i Piteå flera gånger. Det gäller inte för den kroatiske gitarristen Zoran Dukic som hade premiärbesök. Bron ackompanjerades av den mycket skickliga pianisten Irina Vinogradova. Alla dessa musiker har dessutom haft mästarkurser under Festspelens gång. Det låg en spänd förväntan i luften hos publiken i den, till hälften, fyllda kyrkan. Så stor förväntan att det man klappade i händerna innan musikerna kommit in. Något som man annars mest upplever på en rockkonsert. Det här blev en kväll fylld av fantastisk musik framförd av så meriterade och skickliga musiker att man bara kände ett stort lyckorus. Vinogradiva kompade Bron på ett så lyhört och briljant sätt att de bägge ibland kändes som en enda musikalisk symbios. Jag tänker då, bland annat, på kvällens inledningsstycke, Edgar Elgars Sonat för violin och piano opus 82 där Bron fick visa vilken fantastisk musiker han är. Underbara vibraton och lägesspel kombinerat med kärva toner, som brukar känneteckna denne tonsättare. Efter pausen inledde Dukic på egen hand med en Sonat för gitarr av A Jose. Ett vackert och stundtals mycket ekvilibristikt stycke i fyra satser som Dukic spelade så underbart väl att det var en nästan andlös tystnad hos publiken mellan satserna. Finalsatsen växlade mellan explosiva och lite lugnare partier och rev ner stora applåder. Sedan var det dags för Bron och Dukic att spela tillsammans och vilket samspel och stor musikalitet dessa två virtuoser visade upp i, bland annat tre sonater för violin och gitarr av Paganini. Jag skulle kunna räkna upp hur många superlativer och känslouttryck som helst för hur mycket jag uppskattade denna fantastiska musikkväll, men jag tror att ni läsare redan har förstått hur bra detta var. Jag känner även att jag skulle behöva ännu mer textutrymme än jag får för att kunna beskriva mina känslor inför alla stycken som framfördes i kväll. Naturligtvis blev det extranummer också. Behöver jag skriva en massa superlativer om hur bra det var? Nej, jag tror att ni redan har förstått vad jag tycker. Med smilbanden uppåt och frid i sinnet satte jag mig i bilen och styrde hem till Luleå i den soliga vackra julikvällen.