En kväll med en god berättare

När författarscenen Kontext bjuder in sin 45:e gäst i ordningen håller producenten Marika Hansson verkligen vad hon lovar i sin presentation - det blir en kväll av goda berättelser. Och tacka för det när gästen ifråga heter Bengt Pohjanen, som inte låter sig styras av samtalsledaren Kerstin Wixes frågor.

SMUGGLARKUNGENS POJKE. Bengt Pohjanen underhöll publiken på författarscenen Kontext med många och goda historier.

SMUGGLARKUNGENS POJKE. Bengt Pohjanen underhöll publiken på författarscenen Kontext med många och goda historier.

Foto: Linda Wikström

Kultur och Nöje2008-09-24 06:00
Tur är väl det, för det är berättaren Bengt Pohjanen publiken kommit för att höra, han som vuxit upp under ett köksbord i ett tornedalskt kök där alla tycks ha varit välkomna - smugglare, laestadianer, affärsbekanta till pappa Otto, människor på flykt, släkt och vänner. Kontext, som i själva verket är en ideell förening, går nu in på sin tionde säsong i ordningen. Fler lär det bli - föreningens författaraftnar stöds ekonomiskt av Luleå kommun och Statens kulturråd och båda har lovat fortsatta bidrag. Fyra författare per säsong brukar det bli och hösten på Kontext bjuder på besök av författaren Gun-Britt Sundström, religionshistorikern Mattias Gardell och författaren Majgull Axelsson, som i veckan kom ut med sin nya roman Is och vatten. Kvällens samtal utgick från Bengt Pohjanens självbiografiska roman Smugglarkungens son från 2007, en myllrande berättelse från gränslandet i norr. Romanen har författaren själv också läst in som följetong i radio, både på svenska och meänkieli. Pänktti blev Bengt
Smugglarkungens son handlar om Bengt Pohjanens första elva år och för Kontexts publik läser han ur boken om hur han, som alltid kallats för Pänktti, under första dagen i skolan förstår att hans namn uttalas Bengt på det märkvärdiga språk som kallas svenska. - En författare lider väl av en slags jag-skada, allt man skriver handlar på något sätt alltid om en själv, säger Bengt Pohjanen som en dag bestämde sig för att gå direkt till källan och skriva om hur det egentligen var. På Kerstin Wixes fråga om vilken större idé som skapar stor litteratur av hans självbiografi har författaren själv inget egentligt svar. Därför kommer hon själv med ett: Boken beskriver en kultur som har funnits, men som sällan blivit sedd och omskriven. - Boken öppnar en värld som bara kan öppnas inifrån av den som talar språket. En dag kommer man att jämföra den litteratur som är skriven i Tornedalen av dem som kan språket med den litteratur som är skriven av svensktalande, säger Bengt Pohjanen. Han har redan börjat på en andra del som tar vid där den första slutar 1957 och slutar den 4 augusti 1967 på pappa Ottos dödsdag. - Den dagen svepte det in en tromb över Aapua och tog med sig ett tak på en lada och någon sade att nu har Otto Pohjanen dött. Den bok jag skriver på handlar bland annat om min tid som gymnasist i Haparanda, en berättelse som inte riktigt tål dagens ljus.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!