Det vimlar av outtalade förbud, inte minst då det gäller relationer, sådant man inte borde säga eller göra. Samtidigt är det ofta just det oväntade, eller opassande, som gör att vi går genom gränserna och hittar fram till kärleken. Anita Goldman har sällan varit rädd för att utmana för att nå hela vägen in i sina läsares hjärtan. Kärlekskursen är inget undantag utan på många sätt en märklig roman. Här samsas, eller kolliderar, kärlekshistorier, samhällskritik, religiösa resonemang och matrecept som vill locka läsaren att ta in texten rent fysiskt, som sinnlighet och passion.
I centrum står Katja Kisch, ordarbetaren, den duktiga, ständigt strävande, som sällan förmår hålla sig inom lagomramarna. När hon lämnas av sin man Adam, som dessutom säger att Katja aldrig älskat honom, rämnar hennes värld. För att inte braka rakt ned mot slutet, som plötsligt känns farligt lockande, provar hon stöttad av vänner olika terapeuter. Det här leder henne så småningom till själasörjaren S. En massiv kvinnokarl, som får Katjas passionerade kärlek att vakna på nytt. Länge försöker S. hålla en relation med Katja ifrån sig. Han vill vara hennes guide, inte hennes partner. Sakta bryter Katja ned hans yrkesmurar, får honom att förstå det förnedrande i att behöva betala för att bli sedd.
Kärlekshistorien återberättas från en position längre fram, ett efteråt, där S. beskrivs som en väg som ledde vidare. Katja sitter då i sitt hus i en sörmländsk liten ort där hon också skriver om sig själv som ett "jag" inte ett "hon". Hon har kommit närmare sig själv och kärleken som livsväg.
Kärlekskursen är en roman som vill lära oss något om kärlekens gränslöshet, att det måste få göra ont, att det aldrig blir perfekt, att det i stället är kravlösheten och accepterandet som är kärlek. Samtidigt är samhällskritiken tydlig. Romanen är en uppgörelse med vår tids exhibitionism, viljan att prestera och göra avtryck, strävandet som försvar mot att våga se livet som det är. Ju ärligare Katja blir mot sig själv och mot kärleken, desto svårare får hon i yrkeslivet. Där måste hon vara den fräcka, snygga Katja Kisch, uppkrupen på en pall i en tevestudio, serverande träffande samtidskommentarer.
Även om jag tycker att matrecepten och vissa partier, som några av Katjas kärleksbrev till S., gör texten något löslig ger det udda i formvalet och beskrivningen av förhållandet till S. liv åt romanen. Liksom kärleken bråkar boken med ens föreställningar om hur det borde vara. Att acceptera eller inte förblir läsarens val, själv väljer jag det förstnämnda.