En kula åt grannen

Hon kallar sig "episodskrivare". Skriver ner utkast på lappar som hon stoppar undan i lådor. - Ibland blir det rena lotteriet när jag börjar dra i de där små papperslapparna, säger Fausta Marianovic. Papperslapparna har genom åren bildat underlag till åtskilliga noveller, kåserier och dikter, flera prisbelönta i hennes hemland Bosnien. Nu har hon skrivit sin första roman, debuterar på Bonniers i oktober med boken Sista kulan sparar jag åt grannen. En skildring från ett inbördeskrig skriven på svenska. Fausta Marianovic arbetar som sjuksköterska, färdas mellan två deltidstjänster i Umeå och i Bjurholm. Fastän hennes roman inte ens är utgiven än, är intresset kring hennes person stort. Journalister står i kö för intervjuer och ett filmteam följer hennes vardag. - De ville komma och filma på mitt jobb här en dag till veckan. Men det var ingen bra idé, just nu sitter jag mest i möten, säger Fausta Marianovic. Kriget kryper närmare
Bokens titel leder oss effektivt in i handlingen. Romanen utspelar sig i ett Bosnien där kriget kryper allt närmare. I berättelsens centrum står en medelålders kvinna, maka och mor till två unga söner. Det är genom hennes ögon vi betraktar den värld som sakta men säkert vittrar sönder. Med förvåning och stigande fasa blir hon, som vuxit upp i Titos Jugoslavien där religionen betraktades som något mycket förlegat, vittne till hur grannar, vänner och släktingar plötsligt börjar definiera sig själva utifrån en tro de aldrig tidigare bekänt sig till. Gränserna mellan katoliker, ortodoxa och muslimer dras till och med inom familjer. Så bryter kriget ut och romanens huvudperson ser till att sönerna förs i säkerhet i Kroatien. Själv stannar hon kvar i Bosnien, försöker värja sig mot angrepp, svälter och iakttar omgivningens förändring. För långa samtal med sig själv, letar sig tillbaka i historien, söker nycklar som kan hjälpa henne att förstå det obegripliga. När hon får höra att hennes äldste son har gått med i kriget och strider vid fronten bestämmer hon sig för att ta sig dit och hämta hem honom. Ingen självbiografi
Självklart finns det många likheter mellan Fausta Marianovic och romanens huvudperson. Hon är mor till två söner och den äldsta hämtade hon också hem från fronten. Men någon självbiografi är det inte. - För att verkligen kunna fånga den process människorna på Balkan gick igenom under de där åren har jag skapat en huvudperson som i romanens början befinner sig uppe i det blå, rent politiskt. För henne blir kriget en resa mot en förståelse av sig själv, av det djupt mänskliga i var och en av oss. En mognadsprocess som delvis sker under stark ångest. Men kriget är så mycket fulare i verkligheten. Jag har inte tagit med någon av alla de fasansfulla scener jag har bevittnat, jag vill inte vara grym, säger Fausta Marianovic. Flykting på Kronan
Precis som romanens huvudperson flydde också Fausta Marianovic från kriget. Familjen kom så småningom till Sverige, där de fick bo i flera olika flyktingförläggningar, bland annat några månader på Kronan i Luleå. Efter att ha klarat sig igenom åren i flyktingbyråkratin flyttade de till Umeå där Fausta Marianovic hade fått jobb. Där mötte hon bland annat Gerda Helena Lindskog, tidigare litteraturkonsulent på landstinget i Norrbotten, som tog henne med sig till Norrländska författarsällskapet. Ingen etisk tillhörighet
I sin nya hemstad blev Fausta Marianovic god vän med författare som Elisabeth Rynell och Sara Lidman och efter några års tragglande med det svenska språket översatte hon bland annat Elisabeth Rynells diktsamling Ökenvandrare till serbokroatiska. Vid sidan om arbete och universitetsstudier fortsatte hon sitt eget skrivande. En dag började hon förstå att hon hade material till en roman. - Det var en befrielse att få börja skriva berättelsen på svenska. Då slapp jag ta en massa hänsyn, inte minst politiskt. Mitt nya språk gav mig möjligheterna att skriva precis hur jag upplevde situationen. Med hjälp av travar av lexikon och uppslagsböcker skrev Fausta Marianovic sin roman på ett nytt språk, färgat av hennes eget modersmål. - För mig har romanskrivandet varit en mycket rolig resa genom språket. Många påstår att svenskan är ett fattigt språk. Jag håller inte med om det. Själv säger sig Fausta Marianovic inte ha någon etnisk tillhörighet. - Jag har visserligen förstått att min pappa var kroat och min mamma serb, men det är ingenting som jag under mitt liv i Jugoslavien någonsin ägnat någon tanke. Man kunde visserligen säga att man var bosnier eller kroat, men då beskrev man bara var man bodde, inte vem man var eller vad man trodde på. En dag förändrades allt det där och om man som jag vägrade uppge etnisk tillhörighet blev man genast misstänkliggjord. Mot våld
När det gäller konflikthantering är världen primitiv, konstaterar Fausta Marianovic. - Där har ingenting förändrats under hela mänsklighetens historia. Jag ville skriva min roman därför att jag vill påverka människor, vill att de ska förstå att konflikter aldrig någonsin löses med våld. Våld sätter bara igång en spiral, jag vet att när vi blir hotade till livet väljer vi alltid att skjuta i stället för att bli skjutna. Därför måste vi stoppa våldet, det är vår största uppgift. - Som föräldrar måste vi på allvar pränta in det i våra barn, vi måste ta ansvar för deras fostran, inte överlämna dem till TV, tidningar, filmer, skolan. När vi ska ta ställning i politiska konflikter måste vi alltid ställa oss frågan vad vi känner, inte bara slå på TV:n och höra vad alla andra tycker, säger Fausta Marianovic. Själv överlevde hon krigets fasor genom att fästa tilltro till hoppet och genom att aldrig glömma vem hon är innerst inne. - Jag tror att vi människor blir till genom de människor vi möter i livet. Vi är helt beroende av varandra, vi som lever i världen. Det som händer andra, påverkar också oss. Egentligen har vi bara ett uppdrag här i livet och det är att göra världen bättre.