Som alltid när formen är fulländad leds tankarna till sådant som hantverksskicklighet, handlag. Vilken timing missar någonsin Kihlgård? Vilka bråddjup undviker han att lägga in som berättelsevändning just när tempot börjat slacka lite? Vilka retoriska upprepningar förstår han inte att bruka sig av, för att locka läsaren att säga: amen!
Svaret är – han gör inga misstag, han missar ingenting. I novellen Tidningen betalar är vartenda kodord från den lite finare litteraturreportern inprickat och för varje egocentrisk vändning den stackars journalisten presenterar under författarmötet (han ska alltså göra ett författarporträtt) blir han allt tommare och hans blick allt mer meningslöst fäst vid den egna personen, medan författaren blir obehövlig, han är nämligen redan på plats bland schablonerna. Fem sidor renodling, inget att tillägga.
Bokens längsta berättelse handlar om en rysk klockgjutare som lämnar över sin visdom till sin son. Allt han försökt förstå om livet och om klockgjutningens konst. Till stor del är dessa två företeelser en och densamma, klockans äkthet är livets, lerans pålitlighet är människornas, vaxet berättar om uthålligheten, klockans hemlighet är omöjlig att formulera, men han måste ändå försöka.
Berättelserna kan handla om vad som helst. Från den ryska klockgjutaren förs läsaren till den perfekta medelklassfamiljen som får ödmjuka sig efter att leta efter rubiner i avföringen, eftersom moderns favoritring släppt ifrån sig sina stenar under en upprörd degknådning . Eftersom rubinerna inte smälter , så… jo, det fungerar det också, utan att bli grovfars.
Berättelserna behandlar sådant som antik folkdans, pavane för en gädda eller obduktionsprotokoll. De allra sista sidorna är en ljudlek, grafiskt utvecklad med oändligt långa vokaler: skoooooooooorna. Den heter En sista flamenco och handlar om att en pall i hallen är bra att ha för att ta på sig skorna. Innan man ska gå.
Sen är det slut, men bra var det.